Not dead enough to stay in the ground, just enough to lie down.
Jag är mest tröttast i världen därför har det redan blivit lite stilje här. Ska försöka råda bot.
Mycket musik har det varit iallafall The Raveonettes har äntligen släppt nya skivan, kanske blir en recension om jag orkar, den är mycket bra iallafall. The Raveonettes – Raven In The Grave
Bevittnade en fantastisk spelning med Freddie Wadling i veckan och jag blir alltid lika tagen av den sargade mannen med sveriges absolut bästa röst. Han må mest spela covers, men så fort Freddie tar ton blir låten hans egen. Att kalla det covers är föresten att ta i, versionerna som det otroligt duktiga bandet bjuder oss på är väldigt egna och det ligger absolut mycket tanke och arbete bakom låtarna. Att höra Stonerbandet Monster Magnet tolkas av Elcello, Trombon och ett minimalistiskt trumset toppat med en Wadling som ylar som om han vore besatt frammanar ett sväng i mina höfter och ett stort leende på mina läppar-
Har du möjlighet att se Freddie Wadling med band? Se dom! Man vet inte hur länge Freddie orkar uppträda och en spelning med honom är ett minne som sitter kvar länge.
Sen till helgen var det dags för den utsålda asvkedskonserten med The Ark. Som verkligen visar att dom slutar med flaggan i topp. Ola är verkligen en frontman i världsklass, det är inte en seg sekund under spelningen! Det är en hitkavalkad utan ände smålänningarna bjuder oss på denna stormiga fredagsafton. För mig och många andra kulminerar festen när ingen mindre än gothjätten Henric De La Cour dyker upp och förvandlar den redan fantastiskt bra It Takes A Fool To Remain Sane till en helt jävla överfantastisk duett.
En fantastisk spelning som sagt, flaggan i topp!
En sista musikrelaterad grej är att Pascal/Mattias Alkberg-splitten släpps på onsdag, förväntningar är höga och ett vinylexemplar dimper förhoppningsvis ner i brevlådan i veckan.
Mycket musik har det varit iallafall The Raveonettes har äntligen släppt nya skivan, kanske blir en recension om jag orkar, den är mycket bra iallafall. The Raveonettes – Raven In The Grave
Bevittnade en fantastisk spelning med Freddie Wadling i veckan och jag blir alltid lika tagen av den sargade mannen med sveriges absolut bästa röst. Han må mest spela covers, men så fort Freddie tar ton blir låten hans egen. Att kalla det covers är föresten att ta i, versionerna som det otroligt duktiga bandet bjuder oss på är väldigt egna och det ligger absolut mycket tanke och arbete bakom låtarna. Att höra Stonerbandet Monster Magnet tolkas av Elcello, Trombon och ett minimalistiskt trumset toppat med en Wadling som ylar som om han vore besatt frammanar ett sväng i mina höfter och ett stort leende på mina läppar-
Har du möjlighet att se Freddie Wadling med band? Se dom! Man vet inte hur länge Freddie orkar uppträda och en spelning med honom är ett minne som sitter kvar länge.
Sen till helgen var det dags för den utsålda asvkedskonserten med The Ark. Som verkligen visar att dom slutar med flaggan i topp. Ola är verkligen en frontman i världsklass, det är inte en seg sekund under spelningen! Det är en hitkavalkad utan ände smålänningarna bjuder oss på denna stormiga fredagsafton. För mig och många andra kulminerar festen när ingen mindre än gothjätten Henric De La Cour dyker upp och förvandlar den redan fantastiskt bra It Takes A Fool To Remain Sane till en helt jävla överfantastisk duett.
En fantastisk spelning som sagt, flaggan i topp!
En sista musikrelaterad grej är att Pascal/Mattias Alkberg-splitten släpps på onsdag, förväntningar är höga och ett vinylexemplar dimper förhoppningsvis ner i brevlådan i veckan.
Kommentarer
Trackback
