Henrics nysläppta soloplatta.(Lyssna! Lär hamna högt upp på min årslista.) Slängde även hänsynslöst in mig i en kraftig Yvonnepepp. Vilket band! Att dom inte blev supermegajättebautastora är en gåta.
Det var allt, nu ska jag fortsätta må söndag.

Okej, PJ Harvey var mer eller mindre strålande i lördags. Var allt annat än taggad på dagen efter en allt för sen fredag. Men när man satt där i kyrkbänken (otroligt bra lokal för den avskalade spelningen.) så var det så nära en religös upplevelse jag har kommit i en kyrka.
Hade ingen koll på vilka låtar hon spelat under turnen så när låt efter låt från den lysande skivan Let England Shake (Lyssna! En av årets bästa skivor!) revs av tänkte jag att det kanske var en sån turné där bara den aktuella skivan spelas, med tanke på hur avskalat och allvarligt det var så var det inte otänkbart.

Ingen på scenen sa nämligen ett ljud mellan låtarna, den sparsmakade belysningen dämpades bara och bandet bytte instrument till vad som krävdes för nästa låt.
Polly Jean var mest vacker som en dag  iklädd svart långklänning och nån svart fjädergrej på skallen, med en röst som slår det mesta jag har hört live, kristallklart ljud från scenen som toppas av en röst som skickar rysningar långt in i själen.


Jodå till slut blev vi även bjudna på blandade godbitar från tidigare skivor också. Lysande versioner av bland annat Pocket Knife, C´mon Billy och Down By The Water(Fantastisk!).
Kul att hon och bandet lyfte fram några låtar från pianoskivan White Chalk i lite annorlunda tappning. Får gåshud bara jag tänker på Dear Darkness.

Bandet ja. För mig som stort Nick Cave-fan var det även mäktigt att få se den löjligt begåvade multiinstrumentalisten Mick Harvey live.
Vilken pondus och vilken känsla i både röst och fingrar.


För att sammanfatta det hela så var det en fantastisk spelning som gärna hade fått pågå i ytterliggare två timmar. I dont mind the träsmak i röven one bit.

 

Ett par klipp från spelningen dagen innan. Magiskt tamejfan.

Nu jävlar i havet kör vi!

Allvarligt? Vad fan hände.
Jahapp då var det sorgligt nog Alice Cooper som är näste man på tur att bli en föredetting som får leva på gamla meriter, för W2MN är fan ingen merit.
Detta är bara lökigt, intetsägande riff och dåliga ripoffs från mannens bakkatalog staplade på varandra fyllda med lökiga Skräck/humor/kärleks-platityder.
Det är verkligen inte bra. Jag vill så gärna gilla det, Alice Har trots allt alltid hållt en väldigt hög lägsta nivå. Senaste skivan Along Came A Spider var ju faktiskt riktigt jävla bra.
Men när jag hör Alice använda en autotuner i första låten vet jag att det är över. Tyvärr.


Hoppas verkligen inte Welcome 2 My Nightmare gör något djupare(Helst inget alls.) avtryck i livestelisten.

Alice Cooper – Welcome 2 My Nightmare


Hej då Alice. :(

En liten godnattvisa.

"He marvels at all things new to him
… - and I only wait … for all things in this sick world … to end.

I somewhat envy this naturally beautiful man, he never knew or
encountered the hatred and shame that I bare. The doubt, the cloak of
disgust and the all-devouring dread, and if I told him about it, he
might only shake his head with kindly amused, melodious laughter, he
then would perhaps merely smile at my … oh, so stupid silliness … and
the BEAST that is raging inside."

 

 

 

Godnatt då.

Jag blir så jävla glad när en grej som den här händer. Man läser ett skivtips någonstans, lyssnar på skivan och blir brutalt slagen på käften av ett gäng danskar som precis släppt sin debutplatta. Det är såhär skramlig och kaosartad postpunk ska låta år 2011! Äntligen några som har fattat att "postpunk" inte bara är schyssta basgångar och otippade taktbyten, Det krävs smuts och desperation också! Fyfan! Danskjävlar!

Lyssna!
iceage – New Brigade

Brilljant.

Gudars skymmning som jag har längtat! Äntligen dyker det äntligen upp något nytt från monstret/geniet/Guden Tom Waits. Albumet Bad As Me släpps visst den 25e oktober, men singeln med samma namn finns tillgänglig för lyssning i detta nu. Han har dragit ner på skrovlande en del och ylar något ljusare i verserna än vad man är vad vid på senare år. Det låter dock mkt lovande. Samma långsamt malande nästan funkiga sound som på Real Gone. Det kan inte bli den 25e oktober tillräckligt snabbt!

Förväntningar, jag har dom.

Gaaaah! Åttonde oktober! Fantastiskt!

 

Åfest i helgen, som vanligt innebär det en radda lokala och icke lokala band för folket i stan att avnjuta. Bland annat mina kamrater i det relativt nya bandet Alfahanne som gör sin scendebut imorrn, så vad passar bättre än att göra lite skamlös reklam för bandet?

Bandnamnet och låttitlar som "Skallerormsgift", "En Chans Att Sumpa Allt" och "Blodad tand" skvallrar kanske om att det låter ganska kargt och hårt. Till viss del ja, men bandet svänger sig med en lite mjukare nästan popig touch så jag vet inte riktigt i vilket fack man ska placera dom i om man nu prompt måste det.
Jag gillart iallafall och det tycker jag att ni med ska göra.

Jag citerar ett pressmeddelande som gjorde min dag.

"PJ HARVEY är en sällan sedd gäst på våra breddgrader. I somras uppträdde hon på Roskildefestivalen. Senaste Sverige besöket (med John Parish) var på Nalen i maj 2009. Det är därför ett nöje meddela att hon kommer till Sverige för en konsert i Stockholm. Den 21 oktober spelar PJ Harvey på Filadelfiakyrkan i Stockholm. Biljetterna släps den 8 augusti.

Med sitt åttonde studioalbum ”Let England Shake” bevisar PJ Harvey återigen sin storhet som singer/songwriter. Albumet är en intelligent och vass politisk kommentar både till världsläget och situationen i England. Recensionerna har varit strålande i såväl internationell som svensk press. Den belönades bl a med toppbetyg av NME."


Peppen!

Förutom regnet som förstörde mina kläder och moralen/peppen/några vänner och den/dom som stal ALLA mina kassettband(!!!) Så var faktiskt Hultsfred en riktigt trevlig festival.
Hade inte scenbyggarna haft ett storhetsvansinne som gjorde att den lilla publiken kändes ännu mindre än vad den var så hade det nog blivit bättre drag, men men.
Här nedan följer en liten sammanfattning av vad jag såg/hörde, allt är givetvis inte hela spelningar, men ändå saker som lämnade sinnesintryck.

The Drums
Stegade förbi detta band påväg in på området och stannade till då jag faktiskt kände igen låten som spelades (Let´s Go Surfing). Mysig bit från ett band som annars inte faller mig i smaken så jag lyssnade och travade vidare.

Bob Log III Vs Old Kerry Mcgee
Bob Log är en hjälte. Denna fullkomligt galna enmanna deltablues-orkester lämnade nog ingen som bevittnade någon av hans tre(?) spelningar besviken, vilket driv! Synd att jag inte gick på någon mer spelning.
Ett minus får han dock för  den brutalfula onepiecen i sammet.

Old Kerry Mcgee förtjänar också en stund i rampljuset, mkt begåvad multiinstrumentalist som spelade nånsorts deltablues kompad av stenkakor på en gammal skivspelare. Borde ha sett mannens andra spelning på festivalen.

Katharina Nuttall
Vad ska man säga. Ganska stillsam Alt.Rock framförd av en kvinna som sitter inne på en mkt skön röst. Tvåsiffrig publik och början på helvetesregnet gjorde dock att spelningen aldrig blev mer än mysig.
Framförandet av "Not My Lover" var nog det mest minnesvärda. hur som helst, hatten av.

Ukon & Njurmännen
Två äldre herrar som står och skruvar fram underlig synthmusik medans en psykolog utövar högläsning av märkliga texter. Fantastiskt såklart!

Cut Copy
Ett band som jag aldrig riktigt har tagit mig tid att lyssna på. Jag är glad att jag föll för grupptrycket. Ponchodans i regnet till electropop som  ofta luktar New Order kan inte vara annat än pepp. En av festivalens otippade höjdare för min del.

The Prodigy
Festivalens stora dragplåster för min del. Ett band jag har älskat i över femton år. Ett band som levererar brutala livespelningar. Jag överdriver inte när jag säger att peppen var utom denna värld.
Brutalt! Ja det var ordet, ett sånt jävla ös har jag nog aldrig upplevt förut. Inte en dålig låt. Galen ljusshow och en helt galen publik. Låg nog i leran fem-sex gånger, men det är med ett leende jag tittar på det leriga skoavtrycket på bröstet på mitt linne.

Bäst: Typ allt. Varenda. Jävla. Låt.

Sämst: Regnet och beslutet att lämna ponchon i tältet. Mina skor och min jacka har ännu inte återhämtat sig.

Suede
Mitt favoritband från Britpopens gyllene ålder fick avsluta Torsdagen. Med hundra liter adrenalin kokande i kroppen var det en perfekt avslutning på torsdagen.
Visst bandet har till viss del glömt den lite alternativa touchen som i musiken, och av den drypande androgyna sexigheten finns inte mkt kvar. Men att Brett fortfarande har det mesta av sin fantastiska röst kvar får mig att glömma allt annat. Trots att kylan som gnagde på min dyngsura uppenbarelse(Tänk dränkt katt.), så lämnar jag spelningen med värme i bröstet.

Bäst: Animal Nitrate. Alltid.

Paper
Fredag och Stockholmstrion Paper får inleda. Jag är ett stort fan utav bandets hybrid utav krautrock och Joy Division, men tyvärr verkar inte fler vara det. Bandet levererar ett kanonframträdande. Konserten blir dock aldrig mer än ljummen.
Detta vill jag se på en svettig klubb. Snarast.

Slagsmålsklubben
Påväg från Paper går jag förbi SMK, det är enligt mig totalt skräp men jag ser två vänner i bakkanten av den orimligt stora publiken och stannar och konverserar med dessa tills dom äntligen har lekt färdigt på scenen.

Bäst: De två vännerna.

Sämst: Slagsmålsklubben. Alltid.

Imperial State Electric
ISE är som alltid tighta, bra, snygga och underhållande live. Klen publikuppslutning plus enorm scen gör det dock till en alldaglig upplevelse, bra sväng och tokbra låtmaterial till trots.

Bob Hund
Underfundiga och poetiska texter samt Skånes svar på Iggy Pop vid micken. Thomas jävla Öberg.
Jag dansar, jag skrattar jag sjunger med på skånska. Glädje! Efter gårdagens syndaflod börjar festivalen vakna till liv.

Bäst: Trallala lilla molntuss med allsång och glädjedans av några tusen pers var en jävla stämmningshöjare under en i övrigt mkt bra spelning.

Witchery
Allstarbandet Witchery låter riktigt hårt och bra. Men: Enorm scen, gassande sol och ca 20 pers i publiken får mig att styra stegen mot campingen efter ett par låtar för att fortsätta festen som Bob Hund startade.

Erasure
Festen fortsätter!
Hade inte direkt några stora förväntningar på det här, mest att få dansa runt lite till ett par gamla synthdängor med goda vänner. PANG! Det slår mig vilket musikaliskt geni Vince Clarke är!
Miljoner med hits som får vilken publik som helst att dansa sig lealösa.
Andy Bell med sin gyllene röst älskar verkligen att vara på scenen i sin paljettkavaj. Hade han haft ett par guldhotpants på sig hade bandet fått full pott!

Crystal Castles
Mörker. Blipblop-synthar. Död. Stroboskop. Alice Glass. Mayhem.

Ett band vars liverykte fått mig att verkligen se fram emot att bevittna duon på en scen. Extra uttrustade med en trumslagare bjuder Alice och Ethan Hultsfred på totalt kaos.
Epelepsiframkallande ljusshow och stenhårt electroös toppat med en sångerska som verkar vara levande död/besatt på ett sånt där snyggt sätt och skriker halsen av sig på ett sånt där snyggt sätt och spenderar ungefär halva spelningen ute i publiken på ett sånt där snyggt sätt.

Hade jag haft bättre koll på låtmaterialet hade nog CC slagit Prodigys spelning, nu är det ungefär lika bra, Keith och Co vinner pga jäv. Spelningen avslutas dock med att min kropp ger vika och Carl får leda mig med spaghettiben till campingen. Slut på konserter för dagen, men efter energipåfyllning fortsätter festen för eder ödmjuka berättare till timmen sen.

Bäst: Baptism eller Alice Practice. Eller nåt annat.

Stefan Sundström & Johnny Dunders Elektriska Cirkus
Sista dagen var fylld av mysband, inte mig emot. Först ut var Stefan(Som tydligen körde mellansnacket på gårdagens spelning helt på tyska, haha!) och hans elektriska cirkus. Som vanligt är det smått förvirrat, stort sväng och rödosande mysigt. En ny bekantskap för mig var Emma Essinger som i vissa låtar dök upp och körde solodueller med strängen. På Tenorsax! Hon blåste helvetet ur saxen, så jäkla cool!
En skitbra spelning som tyvärr tappar den där intimiteten man förknippar Sundström med, återigen jättescen.

Sämst: Scenen.
Bäst:Emma Essinger, Alla Ska I Jorden, Nån Har slagit upp ett hål, Palme var en fräck filur, Trägårn osv.


Thorsten & Kenny
Thorsten är som vanligt fantastisk. Han sjunger med en inlevelse som många skulle döda för och bjuder som vanligt på en rad trevliga covers, ett par utskällningar och några förvirrade mellansnack.
Kul att det var så mkt folk också.

Bäst: Allt.
Sämst: Att jag missade första halvan av spelningen p g a Stefan Sundström.

The Tallest Man On Earth
Det här var nog festivalens stora överraskning för mig. Har aldrig riktigt orkat lyssna på den långa farbrorn på skiva, men när man satt där i gräset tillsammans med solsken, öl och fint sällskap så var herrns folkgitarrsplockande pop inte annat än fantastisk. Jag drar en del musikaliska paraleller med Dylan när jag lyssnar. Vad Kristian Mattson har är dock en röst fylld med lagom mkt säregenhet och en stor skopa vemod och smärta utan att bli för mkt, Herr Zimmerman låter som en kaffekvarn i jämförelse.

Detta var som sagt ett uppvaknande för mig och jag kommer härmed inte missa en rimlig chans att bevittna Herr Mattson igen.

Bäst: Mysstämningen, Rösten, Love Is All,  King Of Spain och Troubles Will Be Gone.
Sämst: Inget.

Bob Hansson
Mysfarbrorn pratade om lite allt möjligt och läste ur sina böcker ackompanjerad av stämningsfull musik. Jag låg på golvet utanför dansbanan(visst hette scenen så förr?) och bara mös. Sen började tyvärr Nashville Pussy spela och överröstade Bob, så jag lämande myset och tänkte peka tåspetsarna mot campingen


Nashville Pussy
Återigen var det vänner i publiken som fick mig att stanna till en stund. Såg ett gäng låtar och tänkte att det här är inte så pjåkigt, men återigen sätter en stor scen käppar i hjulen för den rätta stämningen så jag travade vidare.

Dungen
Nu vet jag varför jag inte riktigt har fattat tycke för Dungen; Jag har inte upplevt bandet live i strålande eftermiddagssol. Det här är verkligen batikrockarnas rätta miljö. När man sitter där och bara blundar o har det allmänt mysigt så känns till och med tvärflöjten helt rätt!

White Lies
Direkt efter Dungens trevliga spelning var det dags för festivalens stora besvikelse. Bandet som på framförallt debuten och till viss del uppföljaren låter som en värdig efterträdare till Joy Divison och är lite lagom mellankoliskt storslagna låter live på Hultsfredsfestivalens sista dag som en tråkigare variant av Coldplay! Ni fattar som fattar hur tråkiga Coldplay är förstår min besvikelse. Till bandets försvar hade dom dock synthproblem.

:(

Bäst: Ett par-tre låtar.
Sämst: Resten.

Morrissey
Den grånande grönsaksgalningen med fans nästan lika pretentiösa som sig själv står helt klart för festivalens finaste stund! Han gör inga större utsvävningar vare sig i rörelsemönster eller mellansnack(otippat). Istället låter han musiken tala. Öppningen med Smithsklassikern "Panic", direkt följd av The First Of The Gang To Die" Resulterar i omedelbar extas, glädjedans och allsång för mig och stora delar av festivalens största publikskara. Moz fortsätter att leverera klassiker från både solokarriären och The Smiths och lyckan är total.
En ny låt bjuder han dock på. Den var okej. Otippat värre (för mig iaf.) var det när Lou Reeds "satellite Of Love" långsamt ljöd ut över Hultsfred, mkt fin cover.

Första lyckotåren föll när "There Is A Light That Never Goes out" framfördes. Ren och skär indiepopmagi!
Nästa tår var inte utav lycka utan hade sällskap utav tusen kalla kårar under den grymt hårda slutklämmen av "Meat Is Murder", givetvis bildsatt med filmer på djur påväg till slakt och andra otrevligheter.
politiken genomsyrar även nästa låt, "Irish Blood, English Heart". På ett lite mer peppande sätt än förra låten som tur är och klumpen i halsen sköljs bort. Avslutar gör sedan "This Charming Man" och återigen skjuter glädjenivåerna i höjden. När musiken tyvärr tystnar dansar dom flesta av oss tillbaka till tälten omtöcknade och kramandes våra nära och kära för att runda av festivalen och smälta helgens bästa konsert.

Bäst: Allt! Utom den nya låten kanske, den var bara bra.

Riddarna
...Men er tappre guide ger inte upp ännu! Efter ett misslyckat försök att dra ihop en arg folkmassa för att deportera alternativ stena Hoffmaestro så gör jag det näst bästa av dom sista festivalspillrorna. Jag går och ser Riddarna! Dom Gotländska galningarna som spelar nån form av ösig rock som ibland luktar starkt av psykadelisk stonerrock bjuder som jag hade väntat mig på ett jävla ös! Detta borde bli stort! Sångaren/Gitarristens standardpublikfrieri att ge publiken gitarren går som vanligt hem och jag drar ett tufft riff innan nåt annat fyllo misshandlar instrumentet.
Det är inte lätt att vara spelningen efter Morrissey, men dom två tävlar liksom inte utan blir i symbios den perfekta avslutningen på festivalen. Med lyckan pumpandes i blodet blir Riddarnas ösiga timme den perfekta ventilen för att tömma kroppen på den sista energin.

Har ni möjlighet, se Riddarna!

Den förmodligen ljumna nyheten att Turbonegro nu väljer att köra vidare trots att den förr i tiden fantastiskt störda och allmänt fantastiska, numera scientologtjockistrubadurindusriwannaben Hank lämnat skeppet nådde mig nyss.

Den tilltänkta sångarn är tydligen president i Turbojugend London och sångare i det skapligt ösiga punkbandet Dukes of Nothing. Vet inte vart jag ställer mig här. Turbonegro borde få dö med värdighet tills Hank inser att det är med deathpunk-hjältarna han faktiskt bör bli ihågkommen och styr upp en ovärdig återförening som inte gör någon glad. Å andra sidan så är Euroboy och gänget alldeles för bra för att ägna sig åt halvhjärtade sidoprojekt med andra halvkända musiker som också blivit av med/tröttnat på sina band.

Tony Sylvester som den blivande vokalisten heter sitter inne på en röst som skulle passa fint till soundet bandet hade fram till Apocalypse Dudes, men skulle kännas fruktansvärt malplacerad på Party Animals och Retox. Den som lever får se. Den som inte lever är död.


Så låter han. Besten från Brittanien.



Så lät dom. Odjuren från Oslo.

Eller nu kanske vi inte ska överdriva, men 90-talisterna har alltid gjort mig lite orolig. Känslan av att den egocentriska och ignoranta entrepenörshetsen som är lite utav en gyllene tråd bland dessa är det som slutligen cementerar det kalla samhället där alla ska göra karriär och skita i allt som inte stärker det egna varumärket och sparkontot. Subventionerad el om man börjar elda med uteliggare? Låter asbra då får jag ju mer pengar över!


Nog av detta dystopiska fan-på-väggen-målande. Skulle egentligen skriva om något som gjorde mig glad.
Bandet Pappa Katt.
En trio slynglar från den fabulösa metropolen Katrineholm. Naiva texter och låttitlar som "Sverigedemokrati", "En riktig jävla arbetarmiddag" och "Onkel Sams visa" till trots. Samt att det låter hellre än bra(behöver absolut inte vara negativt, känslan gör mkt.), men att några 16(?) åringar spelar klassisk svensk punk i Asta Kasks anda ger mig ett stort jävla leende på läpparna. Jag kommer definitivt hålla ett öga på Pappa Katt.


Ett första steg är att överge det sjunkande skeppet myspace för någon mer användarvänlig sida som soundcloud eller reverbnation skulle uppskattas, men jag delar ändå med mig av länken.  http://www.myspace.com/556070213

Gör mig som vanligt till åtlöje för de som har insyn till sunkbunkern genom att dansa och hoppa runt och dricka sprit för mig själv medans jag spelar aspepp musik som jag oftast inte får höra hos någon annan eller ute på lokal. Men jag gillart!

Appropå rubriken. Atari Teenage Riot. 90-talet argaste hardcore/techno-band(Nej inte sånt som fula tyskar dansar till medans de knaprar E som femåringar mosar i sig palle Kuling-askar.) Har visst släppt nytt. Som vanligt verkar inte kraftigt bortfall på medlemsfronten hindra comebacksugna legender. Men Alec Empire o co lyckas bibehålla öset från sina glansdagar och samtidigt modernisera sig en liiiiten gnutta. Det här är bra! Jag blir glad. Jag blir arg. Jag blir pepp. Jag vill dansa. Jag vill starta kravaller. Ös! Atari Teenage Riot – Is This Hyperreal?



En spelning att berätta för barnbarnen om. Fyfan.

En vän till mig delade med sig av denna på facebook och påminde mig om hur lysande Volk-skivan är. Laibach i största allmänhet med för den delen. godnatt.

Första trailern till Hollywoodremaken av Män Som Hatar Kvinnor har visst läckt ut på vida webben och egentligen kunde jag inte bry mig mindre.
Har av någon anledning inte läst eller sett en endaste sekund utav denna trilogi som är den största succén lilla landet mellanmjölk klämt fram sen Bergman(Förmodligen har jag undvikit det hela pga någon undermedveten drift mot utanförskap. Prettojävel.). Jag kanske ser/läser trilogin någon dag, vi får se.

Vad är det nu med trailern? Lockar filmen? Nej. Men musiken. Musiken för bövelen!


Egentligen är det ingen som får röra Led Zeppelin, ens med en lång pinne, men Trent Reznor och Karen O(Yeah Yeah Yeahs) bjuder i detta mycket lovande sammarbete på en grym version av Immigrant Song. Satan.

Många källor säger att man borde ha befunnit sig i London i helgen. Legendariska Mute Records stallde nämligen till med festival och när Mute styr upp något sådant så dyker ungefär varenda bra synthband upp scenen.
Typ.




Otroligt coolt att Fergal Sharkey(Mer känd som sångare i The Undertones.)
dyker upp och framför Never Never som var det enda det kortlivade projektet The Assembly släppte.
Att karln fortfarande har en sån fantastisk röst är häpnadsväckande.

We are only riders – the Jeffrey Lee Pierce sessions project

Att det släpptes en såhär gedigen hyllningsplatta till den framlidne Jeffrey Lee Pierce så sent som förra vintern har helt gått mig förbi, och jag undrar hur det kan vara möjligt när gästartisterna på skivan består av bland annat Nick Cave, Mick Harvey, The Raveonettes, Lydia Lunch, Debbie Harry och David Eugene Edwards för att nämna några.

Tusen tack Spotify! Hade jag inte lyssnat på Mick Harveys senaste "Sketches From The Book Of The Dead"(Som jag för övrigt kommer att skriva om inom kort.)och tittat efter hur mycket av mannens produktion som fanns tillgänglig så hade jag förmodligen inte snubblat över denna lysande hyllning till en sann legend.

Skivan består av ofullständiga demolåtar som gamle bandkollegan Cypress Grove kommit över och sedan bett gamla vänner och andra passande artister tolka efter eget huvud.
Trots att skivan i princip endast innehåller tre låtar framförda på tre olika sätt vardera är det ändå en stor bredd på soundet, från regelrätta Country/Blues-tolkningar i sann Jeffrey Lee-anda(Constant Waiting av The Sadies är lysande.) till The Raveonettes Indieoväsen och Nick Caves överjävliga förmåga att skapa dramatiska ballader.


Bästa spår: Ramblin Mind av Nick Cave eller David Eugene Edwards eller Constant Waiting av The Sadies eller St. Marks Place av Lydia Lunch.


Betyg: Fyra av fem överfulla askfat på en rökig pub.

Various Artists – We Are Only Riders - The Jeffrey Lee Pierce Sessions Project

Återigen har den där jävla cancern varit framme och berövat oss en punklegend. Nyheten att Poly Styrene mest känd som frontdam i X-Ray Spex avlidit under gårdagen nådde mig nyss. Att Poly låg inne med en röst som går igenom betongväggar har nog ingen missat men vad många kanske inte vet och som gör bortgången ännu tråkigare är att hon så sent som 2011 släppte en väldigt trevlig soloplatta. Kolla upp den!
Poly Styrene – Generation Indigo

Germ Free Adolescents - Vilken skiva. Vilket Band. Vilken Energi. Vilken röst.

Vila i frid Poly.