Not dead enough to stay in the ground, just enough to lie down.
Mycket musik har det varit iallafall The Raveonettes har äntligen släppt nya skivan, kanske blir en recension om jag orkar, den är mycket bra iallafall. The Raveonettes – Raven In The Grave
Bevittnade en fantastisk spelning med Freddie Wadling i veckan och jag blir alltid lika tagen av den sargade mannen med sveriges absolut bästa röst. Han må mest spela covers, men så fort Freddie tar ton blir låten hans egen. Att kalla det covers är föresten att ta i, versionerna som det otroligt duktiga bandet bjuder oss på är väldigt egna och det ligger absolut mycket tanke och arbete bakom låtarna. Att höra Stonerbandet Monster Magnet tolkas av Elcello, Trombon och ett minimalistiskt trumset toppat med en Wadling som ylar som om han vore besatt frammanar ett sväng i mina höfter och ett stort leende på mina läppar-
Har du möjlighet att se Freddie Wadling med band? Se dom! Man vet inte hur länge Freddie orkar uppträda och en spelning med honom är ett minne som sitter kvar länge.
Sen till helgen var det dags för den utsålda asvkedskonserten med The Ark. Som verkligen visar att dom slutar med flaggan i topp. Ola är verkligen en frontman i världsklass, det är inte en seg sekund under spelningen! Det är en hitkavalkad utan ände smålänningarna bjuder oss på denna stormiga fredagsafton. För mig och många andra kulminerar festen när ingen mindre än gothjätten Henric De La Cour dyker upp och förvandlar den redan fantastiskt bra It Takes A Fool To Remain Sane till en helt jävla överfantastisk duett.
En fantastisk spelning som sagt, flaggan i topp!
En sista musikrelaterad grej är att Pascal/Mattias Alkberg-splitten släpps på onsdag, förväntningar är höga och ett vinylexemplar dimper förhoppningsvis ner i brevlådan i veckan.
Something To Die For
Denna mättnad eller vad man ska kalla det började infinna sig litegrann redan på "Crossing The Rubicon" som dock hade en handfull kanonlåtar. Hittils är det bara "better Of Dead" som ens känns minnesvärd på Something To Die For.
Väldigt tråkig utveckling av vad som en gång var ett av mina favoritband. Jag tror till och med att den första "riktiga" spelningen jag gick på var The Sounds i Hävla alla ställen när jag gick i sjunde klass tror jag. sedan dess har bandet alltid funnits nånstans i bakgrunden hos mig, tråkigt att det verkar gå mot sitt slut.
Nåja man kan ju alltid leva på att dom gamla skivorna fortfarande håller och att bandet alltid levererar live.
Vem vet, Something To Die For kanske växer och min relation till ljudarna(Fantastiskt skämt.) får en nytändning.
Betyg: 2.5/5
Omslaget känns inte heller speciellt roligt, mer som något Depeche Mode skulle ha på en halvbra singel.
And in the streets you run a-free Like it's only you and me Geez, you're something to see
Way Out West har nämligen utökat sin redan stiliga lineup, inte helt otippat (men kanske ett år för sent?) är Göteborgsfestivalen dom första som lyckats få över hippeflummarna i elvamanna(?)orkestern Edward Sharpe & The Magnetic Zeros till Sverige.
För er som inte är bekanta med bandet så kan jag berätta att det är mysig pop som ibland känns som ett rökigt jam i någon källare i San Fransisco. härliga melodier med drag av både The Doors och lite mer trallvänlig pop i stil med The Mamas & The Papas.
Sången är riktigt bra på sina håll och när det vankas duetter mellan Jade & Alexander är det omöjligt att inte få en varm känsla i bröstet och ett leende på läpparna.
Nej, om man skulle skaffa sig ett par utsvängda jeans och en tamburin och sticka till slottsskogen i augusti?
Thoose cold Gothenburgnights gives me the blues..
Det sänger duktigt! Till skillnad från en annan Göteborgsorkester ledd av Ralf Papphammar. Ja det kändes nödvändigt att dra upp dem då det finns en del likheter i både sång och musik. Bara det att Graveyard är bra.
En av skivans starka sidor är att man trampar på bromsen och flummar runt lite ibland som i t ex Uncomfratbly Numb & Longing. Ett lysande drag, oavsett hur bra det låter så tröttnar man snart på en skiva som enbart innehåller tungt riffande 70-talsrock. Ingen skugga ska dock falla över det svängigare materialet, Titelspåret, Aint fit to live here, RSS och Ungrateful are the dead är tungt 70-talsflummande av absolut toppklass.
Guldstjärna till bandet som sagt.
En annan guldstjärna delas ut för det fantastiska omslaget som jag snart håller i min hand om postverket sköter sitt jobb. Jag är och har alltid varit en sucker för snygga skivomslag med lite tanke bakom så Hisingen Blues kommer defintivt att överta uppvisningsplatsen på min stereomöbel för en tid framöver.
Fyra av fem flugsvampar blir slutbetyget.
Lyssna eller var en fyrkant, eller lyssna och ogilla och var en ännu större fyrkant.
Cancer is an ugly bitch / Lets kick it in the teeth
Ytterligare en människa som trillat av pinn på tok för tidigt på grund av denna vidriga sjukdom.
Sänder en tanke till hennes anhöriga och ett långfinger åt kräftan.
http://open.spotify.com/album/00GnWR5nOy2UAZPpZyF7Ns
Recharge & Revolt
The Raveonettes släpper som bekant ett nytt album i början på april och smakproven Sune & Sharin bjudit oss hittills låter väldigt lovande, nu har även första videon dykt upp: Recharge & Revolt.
Den tjusiga videon hittas här nedan.
Why don't I tell you I'm a junkie You're only here to see me crash
Snubblade över en intervju med Tim Sköld förut som gjorde mig väldigt glad. Nu ska nämligen det självbetitlade soloalbumet från denna musikaliska begåvning få sin uppföljare, 15 år senare!
Fast man kan ju inte anklaga Tim för att ligga på latsidan, han har nog haft fullt upp med KMFDM, ohGr, Marilyn Manson och fan vet alla han har jobbat med. Artikeln som är återgiven nedan gjorde mig väldigt pepp. För ärligt talat så känns väl Dr Midnight & The Mercy Cult mer kul än bra, jag hoppas dock bli överbevisad.
"Sometimes I wonder if I've been preparing my whole life for this album. I'm curious if people will actually 'get it,'" so says Skold's influential musical mastermind Tim Skold about "Anomie," his first album in 15 years. "It really is completely self indulgent wankery, but that goes for just about every record I've ever liked. I don't want people to expect anything from me, I promise only to remain defiantly and completely untrustworthy."
"To me, 'Anomie' definitely feels like a continuation, but since I spent a lot of time doing other things, it is, for all intents and purposes, a new beginning," Tim continues. A fully self-sufficient recording entity, Skold is a very personal project and "Anomie" was something that fulfills his own personal desires. "I really like the word 'anomie' and think it applies to me both on a personal and creative level but most of all I think it describes my music and how I make my music. There is absolutely no collaboration on this album whatsoever. The 'drummer' (me) hates the 'guitar player' (me). The 'singer' (me) refuses to do more than one take and the 'bass player' (me) is out doing other shit while the 'Producer' (me) really just wants to kill them all. It's a very sick affair."
Kicking off in the down and dirty minor chords with a searing electric guitar and sneering, gutteral vocals, "(This Is My) Elephant" harkens exactly what SKOLD is best known for - it is the perfect re-intro back to his psyche. "There's just something about starting an album with a five minute, heavy monster with an acoustic guitar and bass solo ending," he says of the track. When asked about all the different textures and feelings of the album, he replies,"It really wouldn't surprise me if it was diagnosed as Schizophrenia but as you know, some of us prefer labeling the whole thing as Anomie. I pull both sound and inspiration from many different places. It is only when I step away and get a broader look at the album I realize just how much stuff is on there. I seized the opportunity and went as far as I could. From an artistic perspective, it is very decadent."
The first single "Suck" is a majestic march, spewing out lyrics of dominance and pure snark, down to its NSFW anthemic chorus. From the guitar stomp of the "Becoming" to the angsty yearning of "The Hunger" to the midnight dance beats of album closer "Deserve," Anomie is an album of rhythm and melody as it is about primal urges and psychosexual underpinnings. "I try to make music that is not derivative but still uphold some of the fundamental rock 'n' roll values," he says. "I never thought about blazing any trails or to be pioneering for the sake of it but on the other hand I'm not afraid to experiment a bit and try ways of making music that strays from the norm."
"Anomie" will be released on Metropolis Records on May 10, 2011. The first single "SUCK" will be released as an 8-track EP on April 10, 2011, including remixes from 16volt, Front Line Assembly, Combichrist and Bitteren Ende and three new non-album tracks "I Will Not Forget," "Bullets Ricochet" and "A Dark Star" which garnered validation by accolades of TV placement in shows like NCIS and FlashForward, and through rabid fan consumption.
ANOMIE - TRACK LISTING
- (This is my) Elephant
- Suck
- Black Out
- Angel of Noise
- Satellite
- Becoming
- The Hunger
- Here Comes the Thunder
- And Then We Die
- Miserably Never Ever
- Tonight
- What You See Is What You Get
What you see is what you lost, if i were you i wouldnt try..
Idag fick jag svaret. Han gör fortfarande Joy Division-osande musik och förmedlar melankoliska texter med sin säregna röst. Första smakprovet "Dogs" från soloprojektet låter ganska exakt som man kunde vänta sig, mycket trevligt!
Så jag väntar spänt på att få höra mer nytt material och livespelningar med den karismatiske sångaren.
In the year 2010: Opinions of a broken mind
1. Masshysteri – S/T
Punk på Svenska i den absolut finaste formen. Umeå-bandets självbetitlade skiva känns något mjukare än debuten, det drar åt powerpop-hållet ganska ofta. MEN vilka melodier, helt jävla fantastiska allt som oftast, med texter som håller samma höga nivå (Om inte högre.) kan inte detta bli något annat än årets skiva alla kategorier. Det är en stor sorg att jag aldrig fick uppleva Masshysteri live.
Bästa spår: ”Satans Barn”
2. Dundertåget – Dom Feta Åren Är Förbi
Strängens band har i och med andra albumet blivit mer än en försvenskad version utav Thunder Express. Denna korsbefruktning av Hellacopters och Nationalteatern har verkligen cementerat sin plats på den Svenska rockscenen. Strängen är en jävla hjälte!
Bästa spår: ”Gör om gör rätt”
3. Imperial State Electric - S/T
Nicke Andersson bevisar återigen att han tillhör Sveriges musikelit. Innan askan efter Hellacopters har svalnat har han kastat ur sig detta soloprojekt som är något i hästväg.
Visst det låter väldigt mycket som ett något poppigare Hellacopters, men när han levererar en hel kappsäck fylld av guldlåtar som ”Lord Knows I Know It Aint Right”, Resign, ”I´ll Let You Down” och ”Lee Anne” är det bara att lyfta på hatten för herr Andersson.
Bästa spår: ”Lord Knows I Know It Aint Right”
4. The Black Keys – Brothers
En gitarrist, en trummis och Danger Mouse som producent. Det är allt som krävs för att skapa en av årets svängigaste skivor. Duon har polerat sitt skitiga bluessound en aning och gett det en lite modernare finish, gillas skarpt!
Bästa spår: ”Everlasting Light”
5. Kite – III
”Everyone gets what I don't understand, so I keep building my castle of sand"Denna textrad representerar Kites spröda synthpop väldigt bra. Kittes känsla för att skapa fantastiska melodier med en retrodoftande och nästan minimalistisk ljudbild blandas perfekt med Niclas Stenemos säregna röst. Det enda som sänker skivan är att den endast innehåller fem låtar.
Bästa spår: ”Jonny Boy”
6. Robyn – Body Talk
Robyns trippelsläpp 2010 kan inte betraktas som nått annat än ett genidrag, visst det var en del låtar som kändes som uttfyllnad, men allt som allt så lyckades hon ändå ge ut ett tjog låtar som slaktar det mesta i genren. I år bevisar Robyn att hon är Drottningen av dansmusik.
Bästa spår: ”Dancing On My Own”
7. Ghost – Opus Eponymus
Believe the hype! Årets mest omtalade band förtjänar definitivt en plats på topp tio. Allt är bara så snyggt. Från den 70talsosande ockulta musiken, de sköna sångemelodierna, det snygga konvolutet och den allmänna mystiken som ligger tung över projektet.
Bästa spår: ”Stand By Him”
8. Watain – Lawless Darkness
Skivan som fick mig att för första gången vilja lyssna in mig lite mer på black metal.
Reaping Death, Malfeitor och framför allt monstret ”Waters Of Ain” placerar sig högt upp på min lista när det gäller black metal.
Ett band som jag verkligen vill se live inom en snar framtid.
Bästa spår: ”Waters Of Ain”
9. Grinderman – Grinderman 2
Andra skivan från Nick Caves lekstuga gör ingen besviken. Det är fortfarande primalt malande gitarrskrammel i dess finaste form rejält kryddad med Herr Caves skruvade humor. Videon till ”Heathen Child” är lätt årets bästa.
Bästa spår: ”Heathen Child”
10. Fatboy – Overdrive
Där många andra band misslyckas och känns krystade och bara tråkiga, 50-talsfacket har Fatboy lyckats igen. Med fantastiskt snygga låtar och finskt vemod känns bandet aldrig daterade eller tråkiga. Skivans finaste stunder bjuder lyssnaren på både oemotståndligt sväng och otroligt vackra nästan filmiska låtar.
Bästa spår: ”Last Train Home”
Skivor som inte nådde riktigt ändå fram listade utan inbördes ordning.
Arcade Fire – The Suburbs
Gogol Bordello - Trans-Continental Hustle
Manic Street Preachers - Postcards From a Young Man
Stefan Sundström – Fem Dagar I Augusti
Roky Erickson - True Love Cast Out All Evil
Rob Zombie - Hellbilly Deluxe 2
Ivasionen - Hela Världen Brinner
Bruket - En Annan Klass
Johnossi - Mavericks
The Dead Weather - Sea Of Cowards
Kent – En Plats I Solen
Murderdolls – Women And Children Last
Nachtmystium – Addicts: Black Meddle II
Toni Holgersson – Ibland Kallar Jag Det Kärlek
