We who are opressed love thoose who fight against opression and the opressors. Part. 2
Martin Peterson skriver en lysande debattartikel angående den allmänna acceptansen Jimmie och kompani ånjuter efter snart ett år i riksdagen. Man kan vrida på ord och formuleringar hur mycket man vill i grund och botten är det fortfarande ett parti med rasistiska grundtankar som är med och sttyr landet Sverige. Inte okej någonstans.
Partiet fick en stor del av befolkningens röster så visst ska dom sitta på sina stolar, Men vi får för allt i världen inte glömma bort vart dom står och påpeka det så ofta som möjligt för att undvika att SD överlever på så kallade missnöjesröstare.
Väljarna som verkligen står bakom åsikterna kan man nog tyvärr inte göra något åt.
Martin Peterson uttrycker sig som sagt bättre i frågan.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6349506.svd
Hatten av Martin, hatten av.
När blev solidaritet ett fult ord?
Partiet fick en stor del av befolkningens röster så visst ska dom sitta på sina stolar, Men vi får för allt i världen inte glömma bort vart dom står och påpeka det så ofta som möjligt för att undvika att SD överlever på så kallade missnöjesröstare.
Väljarna som verkligen står bakom åsikterna kan man nog tyvärr inte göra något åt.
Martin Peterson uttrycker sig som sagt bättre i frågan.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6349506.svd
Hatten av Martin, hatten av.
När blev solidaritet ett fult ord?
We who are opressed love thoose who fight against opression and the opressors
Är fortfarande omskakad efter helgens tragedi. Vistades utomhus under fredagskvällen så jag uppfattade bara fragment av vad som senare skulle visa sig vara en regelrätt massaker. Så när vidden av vad som hänt gick upp för mig på lördagsmorgonen så kunde jag inte göra något annat än att bara sitta och stirra framför skärmen medan illamåendet och obehaget växte till abnorma propotioner. Inte för att det var just i Norge i första hand. Vad som tog så hårt på mig var att någon helt plötsligt har gjort barn och ungdomar till måltavlor i politisk terrorism.
Kan någon dra i nödbromsen. Jag har ingen lust att vara med här längre.
Idag spenderade jag för övrigt ett par timmar av den så kallade arbetsdagen på Södertäljes statsbibliotek där jag plöjde igenom boken "Socialismens idéhistoria". Läsvärt, tänkvärt och förmodligen det vettigaste jag har gjort under kontorskommenderingen.
Kan någon dra i nödbromsen. Jag har ingen lust att vara med här längre.
Idag spenderade jag för övrigt ett par timmar av den så kallade arbetsdagen på Södertäljes statsbibliotek där jag plöjde igenom boken "Socialismens idéhistoria". Läsvärt, tänkvärt och förmodligen det vettigaste jag har gjort under kontorskommenderingen.
Winos all around the world. Telling it like it is!
Det enda roliga som inträffade denna totalt meningslösa "arbetsdag" var konversationen med en lite lagom alkoholiserad man som jag ska försöka återge här nedan.
H= The Hobo
J= Jag
H - Vilka tighta byxor du har grabben!
J - Eh ja?
H -Hur går det ihop egentligen!?
J - Vadå?
H - Ja, det går väl inte med dina fötter!?
J -Öööh jo? Jag kan ju böja på dom fast dom är stora.
H - *högljutt rossligt skratt* Ja men konstigt är det fan!
J - Tack då.
H - *Ännu mer alkisskratt* Haru en cigg grabben?
J - Självklart! * Räcker mannen en cigg*
H - Du är bra du, trots dina fötter. Ha det bra nu!
J - Fridens liljor.
H - *Ännu mer alkisskratt medan jag går vidare*
Right on!
H= The Hobo
J= Jag
H - Vilka tighta byxor du har grabben!
J - Eh ja?
H -Hur går det ihop egentligen!?
J - Vadå?
H - Ja, det går väl inte med dina fötter!?
J -Öööh jo? Jag kan ju böja på dom fast dom är stora.
H - *högljutt rossligt skratt* Ja men konstigt är det fan!
J - Tack då.
H - *Ännu mer alkisskratt* Haru en cigg grabben?
J - Självklart! * Räcker mannen en cigg*
H - Du är bra du, trots dina fötter. Ha det bra nu!
J - Fridens liljor.
H - *Ännu mer alkisskratt medan jag går vidare*
Right on!
Saker man ser... Eller: Moralen sjunker som Titanic
Förutom regnet som förstörde mina kläder och moralen/peppen/några vänner och den/dom som stal ALLA mina kassettband(!!!) Så var faktiskt Hultsfred en riktigt trevlig festival.
Hade inte scenbyggarna haft ett storhetsvansinne som gjorde att den lilla publiken kändes ännu mindre än vad den var så hade det nog blivit bättre drag, men men.
Här nedan följer en liten sammanfattning av vad jag såg/hörde, allt är givetvis inte hela spelningar, men ändå saker som lämnade sinnesintryck.
The Drums
Stegade förbi detta band påväg in på området och stannade till då jag faktiskt kände igen låten som spelades (Let´s Go Surfing). Mysig bit från ett band som annars inte faller mig i smaken så jag lyssnade och travade vidare.
Bob Log III Vs Old Kerry Mcgee
Bob Log är en hjälte. Denna fullkomligt galna enmanna deltablues-orkester lämnade nog ingen som bevittnade någon av hans tre(?) spelningar besviken, vilket driv! Synd att jag inte gick på någon mer spelning.
Ett minus får han dock för den brutalfula onepiecen i sammet.
Old Kerry Mcgee förtjänar också en stund i rampljuset, mkt begåvad multiinstrumentalist som spelade nånsorts deltablues kompad av stenkakor på en gammal skivspelare. Borde ha sett mannens andra spelning på festivalen.
Katharina Nuttall
Vad ska man säga. Ganska stillsam Alt.Rock framförd av en kvinna som sitter inne på en mkt skön röst. Tvåsiffrig publik och början på helvetesregnet gjorde dock att spelningen aldrig blev mer än mysig.
Framförandet av "Not My Lover" var nog det mest minnesvärda. hur som helst, hatten av.
Ukon & Njurmännen
Två äldre herrar som står och skruvar fram underlig synthmusik medans en psykolog utövar högläsning av märkliga texter. Fantastiskt såklart!
Cut Copy
Ett band som jag aldrig riktigt har tagit mig tid att lyssna på. Jag är glad att jag föll för grupptrycket. Ponchodans i regnet till electropop som ofta luktar New Order kan inte vara annat än pepp. En av festivalens otippade höjdare för min del.
The Prodigy
Festivalens stora dragplåster för min del. Ett band jag har älskat i över femton år. Ett band som levererar brutala livespelningar. Jag överdriver inte när jag säger att peppen var utom denna värld.
Brutalt! Ja det var ordet, ett sånt jävla ös har jag nog aldrig upplevt förut. Inte en dålig låt. Galen ljusshow och en helt galen publik. Låg nog i leran fem-sex gånger, men det är med ett leende jag tittar på det leriga skoavtrycket på bröstet på mitt linne.
Bäst: Typ allt. Varenda. Jävla. Låt.
Sämst: Regnet och beslutet att lämna ponchon i tältet. Mina skor och min jacka har ännu inte återhämtat sig.
Suede
Mitt favoritband från Britpopens gyllene ålder fick avsluta Torsdagen. Med hundra liter adrenalin kokande i kroppen var det en perfekt avslutning på torsdagen.
Visst bandet har till viss del glömt den lite alternativa touchen som i musiken, och av den drypande androgyna sexigheten finns inte mkt kvar. Men att Brett fortfarande har det mesta av sin fantastiska röst kvar får mig att glömma allt annat. Trots att kylan som gnagde på min dyngsura uppenbarelse(Tänk dränkt katt.), så lämnar jag spelningen med värme i bröstet.
Bäst: Animal Nitrate. Alltid.
Paper
Fredag och Stockholmstrion Paper får inleda. Jag är ett stort fan utav bandets hybrid utav krautrock och Joy Division, men tyvärr verkar inte fler vara det. Bandet levererar ett kanonframträdande. Konserten blir dock aldrig mer än ljummen.
Detta vill jag se på en svettig klubb. Snarast.
Slagsmålsklubben
Påväg från Paper går jag förbi SMK, det är enligt mig totalt skräp men jag ser två vänner i bakkanten av den orimligt stora publiken och stannar och konverserar med dessa tills dom äntligen har lekt färdigt på scenen.
Bäst: De två vännerna.
Sämst: Slagsmålsklubben. Alltid.
Imperial State Electric
ISE är som alltid tighta, bra, snygga och underhållande live. Klen publikuppslutning plus enorm scen gör det dock till en alldaglig upplevelse, bra sväng och tokbra låtmaterial till trots.
Bob Hund
Underfundiga och poetiska texter samt Skånes svar på Iggy Pop vid micken. Thomas jävla Öberg.
Jag dansar, jag skrattar jag sjunger med på skånska. Glädje! Efter gårdagens syndaflod börjar festivalen vakna till liv.
Bäst: Trallala lilla molntuss med allsång och glädjedans av några tusen pers var en jävla stämmningshöjare under en i övrigt mkt bra spelning.
Witchery
Allstarbandet Witchery låter riktigt hårt och bra. Men: Enorm scen, gassande sol och ca 20 pers i publiken får mig att styra stegen mot campingen efter ett par låtar för att fortsätta festen som Bob Hund startade.
Erasure
Festen fortsätter!
Hade inte direkt några stora förväntningar på det här, mest att få dansa runt lite till ett par gamla synthdängor med goda vänner. PANG! Det slår mig vilket musikaliskt geni Vince Clarke är!
Miljoner med hits som får vilken publik som helst att dansa sig lealösa.
Andy Bell med sin gyllene röst älskar verkligen att vara på scenen i sin paljettkavaj. Hade han haft ett par guldhotpants på sig hade bandet fått full pott!
Crystal Castles
Mörker. Blipblop-synthar. Död. Stroboskop. Alice Glass. Mayhem.
Ett band vars liverykte fått mig att verkligen se fram emot att bevittna duon på en scen. Extra uttrustade med en trumslagare bjuder Alice och Ethan Hultsfred på totalt kaos.
Epelepsiframkallande ljusshow och stenhårt electroös toppat med en sångerska som verkar vara levande död/besatt på ett sånt där snyggt sätt och skriker halsen av sig på ett sånt där snyggt sätt och spenderar ungefär halva spelningen ute i publiken på ett sånt där snyggt sätt.
Hade jag haft bättre koll på låtmaterialet hade nog CC slagit Prodigys spelning, nu är det ungefär lika bra, Keith och Co vinner pga jäv. Spelningen avslutas dock med att min kropp ger vika och Carl får leda mig med spaghettiben till campingen. Slut på konserter för dagen, men efter energipåfyllning fortsätter festen för eder ödmjuka berättare till timmen sen.
Bäst: Baptism eller Alice Practice. Eller nåt annat.
Stefan Sundström & Johnny Dunders Elektriska Cirkus
Sista dagen var fylld av mysband, inte mig emot. Först ut var Stefan(Som tydligen körde mellansnacket på gårdagens spelning helt på tyska, haha!) och hans elektriska cirkus. Som vanligt är det smått förvirrat, stort sväng och rödosande mysigt. En ny bekantskap för mig var Emma Essinger som i vissa låtar dök upp och körde solodueller med strängen. På Tenorsax! Hon blåste helvetet ur saxen, så jäkla cool!
En skitbra spelning som tyvärr tappar den där intimiteten man förknippar Sundström med, återigen jättescen.
Sämst: Scenen.
Bäst:Emma Essinger, Alla Ska I Jorden, Nån Har slagit upp ett hål, Palme var en fräck filur, Trägårn osv.
Thorsten & Kenny
Thorsten är som vanligt fantastisk. Han sjunger med en inlevelse som många skulle döda för och bjuder som vanligt på en rad trevliga covers, ett par utskällningar och några förvirrade mellansnack.
Kul att det var så mkt folk också.
Bäst: Allt.
Sämst: Att jag missade första halvan av spelningen p g a Stefan Sundström.
The Tallest Man On Earth
Det här var nog festivalens stora överraskning för mig. Har aldrig riktigt orkat lyssna på den långa farbrorn på skiva, men när man satt där i gräset tillsammans med solsken, öl och fint sällskap så var herrns folkgitarrsplockande pop inte annat än fantastisk. Jag drar en del musikaliska paraleller med Dylan när jag lyssnar. Vad Kristian Mattson har är dock en röst fylld med lagom mkt säregenhet och en stor skopa vemod och smärta utan att bli för mkt, Herr Zimmerman låter som en kaffekvarn i jämförelse.
Detta var som sagt ett uppvaknande för mig och jag kommer härmed inte missa en rimlig chans att bevittna Herr Mattson igen.
Bäst: Mysstämningen, Rösten, Love Is All, King Of Spain och Troubles Will Be Gone.
Sämst: Inget.
Bob Hansson
Mysfarbrorn pratade om lite allt möjligt och läste ur sina böcker ackompanjerad av stämningsfull musik. Jag låg på golvet utanför dansbanan(visst hette scenen så förr?) och bara mös. Sen började tyvärr Nashville Pussy spela och överröstade Bob, så jag lämande myset och tänkte peka tåspetsarna mot campingen
Nashville Pussy
Återigen var det vänner i publiken som fick mig att stanna till en stund. Såg ett gäng låtar och tänkte att det här är inte så pjåkigt, men återigen sätter en stor scen käppar i hjulen för den rätta stämningen så jag travade vidare.
Dungen
Nu vet jag varför jag inte riktigt har fattat tycke för Dungen; Jag har inte upplevt bandet live i strålande eftermiddagssol. Det här är verkligen batikrockarnas rätta miljö. När man sitter där och bara blundar o har det allmänt mysigt så känns till och med tvärflöjten helt rätt!
White Lies
Direkt efter Dungens trevliga spelning var det dags för festivalens stora besvikelse. Bandet som på framförallt debuten och till viss del uppföljaren låter som en värdig efterträdare till Joy Divison och är lite lagom mellankoliskt storslagna låter live på Hultsfredsfestivalens sista dag som en tråkigare variant av Coldplay! Ni fattar som fattar hur tråkiga Coldplay är förstår min besvikelse. Till bandets försvar hade dom dock synthproblem.
:(
Bäst: Ett par-tre låtar.
Sämst: Resten.
Morrissey
Den grånande grönsaksgalningen med fans nästan lika pretentiösa som sig själv står helt klart för festivalens finaste stund! Han gör inga större utsvävningar vare sig i rörelsemönster eller mellansnack(otippat). Istället låter han musiken tala. Öppningen med Smithsklassikern "Panic", direkt följd av The First Of The Gang To Die" Resulterar i omedelbar extas, glädjedans och allsång för mig och stora delar av festivalens största publikskara. Moz fortsätter att leverera klassiker från både solokarriären och The Smiths och lyckan är total.
En ny låt bjuder han dock på. Den var okej. Otippat värre (för mig iaf.) var det när Lou Reeds "satellite Of Love" långsamt ljöd ut över Hultsfred, mkt fin cover.
Första lyckotåren föll när "There Is A Light That Never Goes out" framfördes. Ren och skär indiepopmagi!
Nästa tår var inte utav lycka utan hade sällskap utav tusen kalla kårar under den grymt hårda slutklämmen av "Meat Is Murder", givetvis bildsatt med filmer på djur påväg till slakt och andra otrevligheter.
politiken genomsyrar även nästa låt, "Irish Blood, English Heart". På ett lite mer peppande sätt än förra låten som tur är och klumpen i halsen sköljs bort. Avslutar gör sedan "This Charming Man" och återigen skjuter glädjenivåerna i höjden. När musiken tyvärr tystnar dansar dom flesta av oss tillbaka till tälten omtöcknade och kramandes våra nära och kära för att runda av festivalen och smälta helgens bästa konsert.
Bäst: Allt! Utom den nya låten kanske, den var bara bra.
Riddarna
...Men er tappre guide ger inte upp ännu! Efter ett misslyckat försök att dra ihop en arg folkmassa för att deportera alternativ stena Hoffmaestro så gör jag det näst bästa av dom sista festivalspillrorna. Jag går och ser Riddarna! Dom Gotländska galningarna som spelar nån form av ösig rock som ibland luktar starkt av psykadelisk stonerrock bjuder som jag hade väntat mig på ett jävla ös! Detta borde bli stort! Sångaren/Gitarristens standardpublikfrieri att ge publiken gitarren går som vanligt hem och jag drar ett tufft riff innan nåt annat fyllo misshandlar instrumentet.
Det är inte lätt att vara spelningen efter Morrissey, men dom två tävlar liksom inte utan blir i symbios den perfekta avslutningen på festivalen. Med lyckan pumpandes i blodet blir Riddarnas ösiga timme den perfekta ventilen för att tömma kroppen på den sista energin.
Har ni möjlighet, se Riddarna!
Hade inte scenbyggarna haft ett storhetsvansinne som gjorde att den lilla publiken kändes ännu mindre än vad den var så hade det nog blivit bättre drag, men men.
Här nedan följer en liten sammanfattning av vad jag såg/hörde, allt är givetvis inte hela spelningar, men ändå saker som lämnade sinnesintryck.
The Drums
Stegade förbi detta band påväg in på området och stannade till då jag faktiskt kände igen låten som spelades (Let´s Go Surfing). Mysig bit från ett band som annars inte faller mig i smaken så jag lyssnade och travade vidare.
Bob Log III Vs Old Kerry Mcgee
Bob Log är en hjälte. Denna fullkomligt galna enmanna deltablues-orkester lämnade nog ingen som bevittnade någon av hans tre(?) spelningar besviken, vilket driv! Synd att jag inte gick på någon mer spelning.
Ett minus får han dock för den brutalfula onepiecen i sammet.
Old Kerry Mcgee förtjänar också en stund i rampljuset, mkt begåvad multiinstrumentalist som spelade nånsorts deltablues kompad av stenkakor på en gammal skivspelare. Borde ha sett mannens andra spelning på festivalen.
Katharina Nuttall
Vad ska man säga. Ganska stillsam Alt.Rock framförd av en kvinna som sitter inne på en mkt skön röst. Tvåsiffrig publik och början på helvetesregnet gjorde dock att spelningen aldrig blev mer än mysig.
Framförandet av "Not My Lover" var nog det mest minnesvärda. hur som helst, hatten av.
Ukon & Njurmännen
Två äldre herrar som står och skruvar fram underlig synthmusik medans en psykolog utövar högläsning av märkliga texter. Fantastiskt såklart!
Cut Copy
Ett band som jag aldrig riktigt har tagit mig tid att lyssna på. Jag är glad att jag föll för grupptrycket. Ponchodans i regnet till electropop som ofta luktar New Order kan inte vara annat än pepp. En av festivalens otippade höjdare för min del.
The Prodigy
Festivalens stora dragplåster för min del. Ett band jag har älskat i över femton år. Ett band som levererar brutala livespelningar. Jag överdriver inte när jag säger att peppen var utom denna värld.
Brutalt! Ja det var ordet, ett sånt jävla ös har jag nog aldrig upplevt förut. Inte en dålig låt. Galen ljusshow och en helt galen publik. Låg nog i leran fem-sex gånger, men det är med ett leende jag tittar på det leriga skoavtrycket på bröstet på mitt linne.
Bäst: Typ allt. Varenda. Jävla. Låt.
Sämst: Regnet och beslutet att lämna ponchon i tältet. Mina skor och min jacka har ännu inte återhämtat sig.
Suede
Mitt favoritband från Britpopens gyllene ålder fick avsluta Torsdagen. Med hundra liter adrenalin kokande i kroppen var det en perfekt avslutning på torsdagen.
Visst bandet har till viss del glömt den lite alternativa touchen som i musiken, och av den drypande androgyna sexigheten finns inte mkt kvar. Men att Brett fortfarande har det mesta av sin fantastiska röst kvar får mig att glömma allt annat. Trots att kylan som gnagde på min dyngsura uppenbarelse(Tänk dränkt katt.), så lämnar jag spelningen med värme i bröstet.
Bäst: Animal Nitrate. Alltid.
Paper
Fredag och Stockholmstrion Paper får inleda. Jag är ett stort fan utav bandets hybrid utav krautrock och Joy Division, men tyvärr verkar inte fler vara det. Bandet levererar ett kanonframträdande. Konserten blir dock aldrig mer än ljummen.
Detta vill jag se på en svettig klubb. Snarast.
Slagsmålsklubben
Påväg från Paper går jag förbi SMK, det är enligt mig totalt skräp men jag ser två vänner i bakkanten av den orimligt stora publiken och stannar och konverserar med dessa tills dom äntligen har lekt färdigt på scenen.
Bäst: De två vännerna.
Sämst: Slagsmålsklubben. Alltid.
Imperial State Electric
ISE är som alltid tighta, bra, snygga och underhållande live. Klen publikuppslutning plus enorm scen gör det dock till en alldaglig upplevelse, bra sväng och tokbra låtmaterial till trots.
Bob Hund
Underfundiga och poetiska texter samt Skånes svar på Iggy Pop vid micken. Thomas jävla Öberg.
Jag dansar, jag skrattar jag sjunger med på skånska. Glädje! Efter gårdagens syndaflod börjar festivalen vakna till liv.
Bäst: Trallala lilla molntuss med allsång och glädjedans av några tusen pers var en jävla stämmningshöjare under en i övrigt mkt bra spelning.
Witchery
Allstarbandet Witchery låter riktigt hårt och bra. Men: Enorm scen, gassande sol och ca 20 pers i publiken får mig att styra stegen mot campingen efter ett par låtar för att fortsätta festen som Bob Hund startade.
Erasure
Festen fortsätter!
Hade inte direkt några stora förväntningar på det här, mest att få dansa runt lite till ett par gamla synthdängor med goda vänner. PANG! Det slår mig vilket musikaliskt geni Vince Clarke är!
Miljoner med hits som får vilken publik som helst att dansa sig lealösa.
Andy Bell med sin gyllene röst älskar verkligen att vara på scenen i sin paljettkavaj. Hade han haft ett par guldhotpants på sig hade bandet fått full pott!
Crystal Castles
Mörker. Blipblop-synthar. Död. Stroboskop. Alice Glass. Mayhem.
Ett band vars liverykte fått mig att verkligen se fram emot att bevittna duon på en scen. Extra uttrustade med en trumslagare bjuder Alice och Ethan Hultsfred på totalt kaos.
Epelepsiframkallande ljusshow och stenhårt electroös toppat med en sångerska som verkar vara levande död/besatt på ett sånt där snyggt sätt och skriker halsen av sig på ett sånt där snyggt sätt och spenderar ungefär halva spelningen ute i publiken på ett sånt där snyggt sätt.
Hade jag haft bättre koll på låtmaterialet hade nog CC slagit Prodigys spelning, nu är det ungefär lika bra, Keith och Co vinner pga jäv. Spelningen avslutas dock med att min kropp ger vika och Carl får leda mig med spaghettiben till campingen. Slut på konserter för dagen, men efter energipåfyllning fortsätter festen för eder ödmjuka berättare till timmen sen.
Bäst: Baptism eller Alice Practice. Eller nåt annat.
Stefan Sundström & Johnny Dunders Elektriska Cirkus
Sista dagen var fylld av mysband, inte mig emot. Först ut var Stefan(Som tydligen körde mellansnacket på gårdagens spelning helt på tyska, haha!) och hans elektriska cirkus. Som vanligt är det smått förvirrat, stort sväng och rödosande mysigt. En ny bekantskap för mig var Emma Essinger som i vissa låtar dök upp och körde solodueller med strängen. På Tenorsax! Hon blåste helvetet ur saxen, så jäkla cool!
En skitbra spelning som tyvärr tappar den där intimiteten man förknippar Sundström med, återigen jättescen.
Sämst: Scenen.
Bäst:Emma Essinger, Alla Ska I Jorden, Nån Har slagit upp ett hål, Palme var en fräck filur, Trägårn osv.
Thorsten & Kenny
Thorsten är som vanligt fantastisk. Han sjunger med en inlevelse som många skulle döda för och bjuder som vanligt på en rad trevliga covers, ett par utskällningar och några förvirrade mellansnack.
Kul att det var så mkt folk också.
Bäst: Allt.
Sämst: Att jag missade första halvan av spelningen p g a Stefan Sundström.
The Tallest Man On Earth
Det här var nog festivalens stora överraskning för mig. Har aldrig riktigt orkat lyssna på den långa farbrorn på skiva, men när man satt där i gräset tillsammans med solsken, öl och fint sällskap så var herrns folkgitarrsplockande pop inte annat än fantastisk. Jag drar en del musikaliska paraleller med Dylan när jag lyssnar. Vad Kristian Mattson har är dock en röst fylld med lagom mkt säregenhet och en stor skopa vemod och smärta utan att bli för mkt, Herr Zimmerman låter som en kaffekvarn i jämförelse.
Detta var som sagt ett uppvaknande för mig och jag kommer härmed inte missa en rimlig chans att bevittna Herr Mattson igen.
Bäst: Mysstämningen, Rösten, Love Is All, King Of Spain och Troubles Will Be Gone.
Sämst: Inget.
Bob Hansson
Mysfarbrorn pratade om lite allt möjligt och läste ur sina böcker ackompanjerad av stämningsfull musik. Jag låg på golvet utanför dansbanan(visst hette scenen så förr?) och bara mös. Sen började tyvärr Nashville Pussy spela och överröstade Bob, så jag lämande myset och tänkte peka tåspetsarna mot campingen
Nashville Pussy
Återigen var det vänner i publiken som fick mig att stanna till en stund. Såg ett gäng låtar och tänkte att det här är inte så pjåkigt, men återigen sätter en stor scen käppar i hjulen för den rätta stämningen så jag travade vidare.
Dungen
Nu vet jag varför jag inte riktigt har fattat tycke för Dungen; Jag har inte upplevt bandet live i strålande eftermiddagssol. Det här är verkligen batikrockarnas rätta miljö. När man sitter där och bara blundar o har det allmänt mysigt så känns till och med tvärflöjten helt rätt!
White Lies
Direkt efter Dungens trevliga spelning var det dags för festivalens stora besvikelse. Bandet som på framförallt debuten och till viss del uppföljaren låter som en värdig efterträdare till Joy Divison och är lite lagom mellankoliskt storslagna låter live på Hultsfredsfestivalens sista dag som en tråkigare variant av Coldplay! Ni fattar som fattar hur tråkiga Coldplay är förstår min besvikelse. Till bandets försvar hade dom dock synthproblem.
:(
Bäst: Ett par-tre låtar.
Sämst: Resten.
Morrissey
Den grånande grönsaksgalningen med fans nästan lika pretentiösa som sig själv står helt klart för festivalens finaste stund! Han gör inga större utsvävningar vare sig i rörelsemönster eller mellansnack(otippat). Istället låter han musiken tala. Öppningen med Smithsklassikern "Panic", direkt följd av The First Of The Gang To Die" Resulterar i omedelbar extas, glädjedans och allsång för mig och stora delar av festivalens största publikskara. Moz fortsätter att leverera klassiker från både solokarriären och The Smiths och lyckan är total.
En ny låt bjuder han dock på. Den var okej. Otippat värre (för mig iaf.) var det när Lou Reeds "satellite Of Love" långsamt ljöd ut över Hultsfred, mkt fin cover.
Första lyckotåren föll när "There Is A Light That Never Goes out" framfördes. Ren och skär indiepopmagi!
Nästa tår var inte utav lycka utan hade sällskap utav tusen kalla kårar under den grymt hårda slutklämmen av "Meat Is Murder", givetvis bildsatt med filmer på djur påväg till slakt och andra otrevligheter.
politiken genomsyrar även nästa låt, "Irish Blood, English Heart". På ett lite mer peppande sätt än förra låten som tur är och klumpen i halsen sköljs bort. Avslutar gör sedan "This Charming Man" och återigen skjuter glädjenivåerna i höjden. När musiken tyvärr tystnar dansar dom flesta av oss tillbaka till tälten omtöcknade och kramandes våra nära och kära för att runda av festivalen och smälta helgens bästa konsert.
Bäst: Allt! Utom den nya låten kanske, den var bara bra.
Riddarna
...Men er tappre guide ger inte upp ännu! Efter ett misslyckat försök att dra ihop en arg folkmassa för att deportera alternativ stena Hoffmaestro så gör jag det näst bästa av dom sista festivalspillrorna. Jag går och ser Riddarna! Dom Gotländska galningarna som spelar nån form av ösig rock som ibland luktar starkt av psykadelisk stonerrock bjuder som jag hade väntat mig på ett jävla ös! Detta borde bli stort! Sångaren/Gitarristens standardpublikfrieri att ge publiken gitarren går som vanligt hem och jag drar ett tufft riff innan nåt annat fyllo misshandlar instrumentet.
Det är inte lätt att vara spelningen efter Morrissey, men dom två tävlar liksom inte utan blir i symbios den perfekta avslutningen på festivalen. Med lyckan pumpandes i blodet blir Riddarnas ösiga timme den perfekta ventilen för att tömma kroppen på den sista energin.
Har ni möjlighet, se Riddarna!
Something to make time fly
Sitter och knåpar på en liten sammanfattning från årets Hultsfredsfestival.
Det tar lite tid, så medan ni väntar så kan ni alltid titta på klippet nedan. Playback+självironi= Bra
Det tar lite tid, så medan ni väntar så kan ni alltid titta på klippet nedan. Playback+självironi= Bra
Top of The Pops bjöd på en hel del sköna "framträdanden".
Heres a way to let it roll, and its a way to lose control.
Det har visst inte hänt någonting alls häromkring, jag ber om ursäkt till min lilla läsarskara, men jag har varit alldeles för upptagen med att njuta av solen, sommaren, musiken och livet i allmänhet.
I fredags till exempel så satte jag mig i bilen och styrde mot Norrköping för lite skate, musik och trevligt umgänge. Jag han med att se två mycket trevliga konserter på gratisfestivalen "Munken in the Park". Först ut var Stefan Sundström och Johnny Dunders Elektriska Cirkus. Strålande sol. Strängen höll på att smälta bort i sin alltid lika snygga jeansoutfit, men Stefan och bandet bjöd på en bra konsert med väldigt röda toner. Jag älskar Stefan Sundström! Blir alldeles varm i bröstet av hans outtröttliga korståg mot högern.
Nåväl, efter det fick jag mig en bit mat och en stunds umgänge med vänner och familj innan det var dags för kvällens höjdpunkt.
The Soundtrack Of Our Lives
Helt. Jävla. Fantastiskt.
TSOOL är ett såntdär band som är mysiga och lagom svängiga på skiva för att sedan fullkomligt blåsa huvudet av en när man bevittnar dem på en scen.
Öset, spelglädjen, energin. Varje ton sitter knappast men när Ebbot skriker som en besatt och verkligen ger järnet så slår det varje studioinspelning. Varje gång.
Tror aldrig jag har hört en mer känslofylld eller hemsökande vacker version av "Second Life Replay" någonsin. Gåshud ända in i hjärnan. Fy fan.
På återseende
I fredags till exempel så satte jag mig i bilen och styrde mot Norrköping för lite skate, musik och trevligt umgänge. Jag han med att se två mycket trevliga konserter på gratisfestivalen "Munken in the Park". Först ut var Stefan Sundström och Johnny Dunders Elektriska Cirkus. Strålande sol. Strängen höll på att smälta bort i sin alltid lika snygga jeansoutfit, men Stefan och bandet bjöd på en bra konsert med väldigt röda toner. Jag älskar Stefan Sundström! Blir alldeles varm i bröstet av hans outtröttliga korståg mot högern.
Nåväl, efter det fick jag mig en bit mat och en stunds umgänge med vänner och familj innan det var dags för kvällens höjdpunkt.
The Soundtrack Of Our Lives
Helt. Jävla. Fantastiskt.
TSOOL är ett såntdär band som är mysiga och lagom svängiga på skiva för att sedan fullkomligt blåsa huvudet av en när man bevittnar dem på en scen.
Öset, spelglädjen, energin. Varje ton sitter knappast men när Ebbot skriker som en besatt och verkligen ger järnet så slår det varje studioinspelning. Varje gång.
Tror aldrig jag har hört en mer känslofylld eller hemsökande vacker version av "Second Life Replay" någonsin. Gåshud ända in i hjärnan. Fy fan.
På återseende
