Like sand through the hourglass...(Day 14)
Day 14 – A song that no one would expect you to love
Återigen en såndär skitsvår grej att svara på. Har faktiskt ingen aning om vad folk förväntar sig att jag ska lyssna på och vad som skulle kunna få er att tappa hakan. Men jag gör ett försök att rubba era cirklar och lägger upp ett par stycken favoriter från olika håll så får vi se om det är nån ni reagerar på.
Nå?
Stieg Larsson Can Go Suck An Egg
Har av någon anledning inte läst eller sett en endaste sekund utav denna trilogi som är den största succén lilla landet mellanmjölk klämt fram sen Bergman(Förmodligen har jag undvikit det hela pga någon undermedveten drift mot utanförskap. Prettojävel.). Jag kanske ser/läser trilogin någon dag, vi får se.
Vad är det nu med trailern? Lockar filmen? Nej. Men musiken. Musiken för bövelen!
Egentligen är det ingen som får röra Led Zeppelin, ens med en lång pinne, men Trent Reznor och Karen O(Yeah Yeah Yeahs) bjuder i detta mycket lovande sammarbete på en grym version av Immigrant Song. Satan.
Theese feelings i cant seem to loose - Still got the sundayblues
Blöö
Sitter på jobbet och mår skit, den klassiska apatin och tomheten som vanligtvis brukar klubba ner mig på söndagarna vägrar att lämna mig ifred. Iofs har jag sovit hackigt och konstigt hela natten så kroppen kanske inte förstår att det är en ny dag. Vaknade med ett ryck vid fyratiden och efter det så sov jag oroligt och drömde märkliga saker i ungefär entimmesintervaller. Vaknar på riktigt vid åttatiden av att det ringer på dörren och några jäkla sotare ska in i lägenheten och föra oväsen. Så det vara bara att gå upp och orkeslöst sega sig igenom dagen tills det var dags att lämna det fina vädret och bege sig till jobbet.
Där sitter jag alltså nu och mår söndag, på en måndag. Är ungefär så skör att jag förmodligen börjar gråta om jag råkar tänka på något jobbigt eller läsa om något som berör mig.
Jag behöver ett endorfinrus, ge mig en kram och ett skratt.
Like sand through the hourglass...(Day 12)
Personligen anser jag att min musiksmak är så pass eklektisk att det inte finns något som heter guilty pleasure för mig. Men om vi ska va på det sättet så är väl inte Danny sådär jättetuff. Men det skiter jag i, Tokyo är bannemig en bra låt.
http://www.youtube.com/watch?v=suMQs8l4ZfM&feature=related
Vilken dänga va?
The funeral will not be televised
I know this isnt a spelling bee - But you make us look stupid both you and me
Dom säger att skolan har gått åt helvete dom senaste åren, men om ni frågar mig så har människor varit dumma i alla år. Jag må framstå som något utav en besserwisser nu men det skiter jag i.
Vuxna människor som särskriver helt utan rim och logik och svänger sig med stavfel som en normalbegåvad sjätteklassare skulle upptäcka gör mig lite smått vansinnig inombords, speciellt när det finns utmärkta stavningskontroller på dataapparaterna nuförtiden. Inombords ja, för det är ingen idé att påpeka att folk stavar som krattor då det tolkas som grova påhopp på personens integritet och skapar allmän dålig stämning.
Jag biter mig själv i kinden och dör en smula varje dag.
tillägg: Detta gäller först och främst i jobbsammanhang där texten är ämnad för andra än skribentens slöa ögon. På sin fritid får folk skriva hur dom vill sålänge jag slipper läsa eländet.
(Hoppas det finns stavfel i texten ovan.)
Fredag.
Så Håller en Tiggare Fram Sin Dåtid Och Nutid I Samma Hand - Då Börjar Historien Nu - Och Framtiden Är Idag
Väldigt bra sida om man gillar att knarka dokumentärer: http://topdocumentaryfilms.com/
Annars tänkte jag att det är dags att kamma till sig och försöka lätta lite på säkerhetsbältet som rycker tillbaks mig som en bungeelina varje gång osäkerheten sätter sig på axeln och viskar saker. fritt fall. Snart är det helg.
Like sand through the hourglass...(Day 12)
En sak som tar lite tid idag är första genomlyssningen av OHGrs nya soloskiva. Hittills låter det väldigt trevligt, positivt överraskad. För er som inte vet det så är då OHGr ena halvan utav det fantastiska bandet Skinny Puppy. Gillar ni sånt så kolla upp skivan, bums! OHGr – Undeveloped
Day 12 – A song from a band you hate
Tyvärr så har jag redan använt Sabaton tidigare i listan och jag tänkte försöka variera bandvalen så mycket som möjligt. Tur att det finns så ofantligt mycket musik som är så totalt skräpvärdelös att man bara vill plugga igen öronen med messmör(skitäckligt.)
Raubtier ytterliggare ett band som verkligen "har allt".
-Öh jag vet, vi försöker låta som Rammstein eller nåt.
- Ja! Sen sjunger vi om tuffa krig och kamphundar annat som våra gelikar gillar!
- Skitbra! Sen sjunger vi på norrländska också. Om vi låter farliga så blir det inte alls buskis.
- Sen när vi slagit igenom så tycker jag att vi skriver en låt om hur vi ska krossa allt som är mainstream, trots att vi då har blivit radiokanalen bandits gullegrisar.
- Om nån cool underground regissör kan göra videon, typ Bingo Rimér. Då är vi i hamn!
- Fyfan va bra killar, nu super vi!
- Bira bira bira!!
-Bärs bärs bärs!!
True story.
I was cut from the wreckage one day - this is what I get for being that way
Nu är jag på väg från ämnet som vanligt, citatet var det ja.
"Jag litar inte på mänskligheten. Över huvud taget. Jag gillar enstaka fall av människor, däremot. Det är en annan sak. Men så är jag ju också en hopplös romantiker."
Spot on Mr Finnländare.
Till sist så tänkte jag bara passa på att länka till ett av de vettigaste inläggen i debatten om "knarkskandalen" och dom efterföljande häxförföljelserna som drabbat Ola Lindholm.
http://www.dn.se/kultur-noje/drevet-varre-an-drogerna
It doesnt take a rocket scientist to figure it out - messed up without doubt.
Joy Division-söndag som vanligt. Det var allt för nu.
Hey boy slown down a bit - No use in gettin a heartattack for this shit
Kan ingen bara dra i nödbromsen och ha en vinpicknick i solen med mig och lära mig att varva ner och känna efter.
Igår hann jag dock med hjärtat i halsgropen med att äntligen se Thorsten Flinck. En mycket trevlig upplevelse. Han ustrålar sån pondus och karisma att det är omöjligt att inte tycka om framträdandet trots att sången inte är på topp.
Mig personligen gör det inget då jag älskar Thorstens sätt att pratsjunga, blev dock positivt överraskad av att han faktiskt lärt sig sjunga på riktigt också. Jävlar vad han tog i emellanåt!
Ackompanjerad av Kenny Håkansson på gitarr bjöd han på en riktigt trevlig torsdagskväll där musiken till stor del gick i röda färger. Thorsten i mitt hjärta.
För övrigt, promillehalten på Thorsten?
Like sand through the hourglass...(Day 11)
Här måste det bli två låtar från två vitt skilda band annars skulle jag sitta och grubbla resten av dagen och det har jag verkligen inte tid med.
Ungefär världens häfitgaste band med världens bästa frontman. Tidlöst.
Stilbildande, banbrytande, teatraliska, politiskt aktiva och fullständigt makalösa.
Deras klassiska grejer låter fortfaranda fräschare än det mesta nya som dyker upp i genren.
sen är ju OGHR så jävla snygg också.
Like sand through the hourglass...(Day 10)
borde jag ha snubblat och slagit huvudet i ytterdörren o somnat på fläcken direkt när jag kom hem så jag hinner med allt jag ska innan jobbet imorrn. Men det går nog bra ändå, jag har ju Thorsten Flinck & Kenny Håkansson att se fram emot och efter det invigningen av nya Vainot på eken.
Tråkigare torsdagar har man ju varit med om.
Day 10 – A song that makes you fall asleep
Återigen väldigt konstigt formulerat, ska jag välja ut en astråkig låt eller? Icke. Jag tänker snarare på musik som får mig avslappnad och hjälper mig att varva ner.
Som 16 Horsepower till exempel(Fantastisk låt här ovan.) Annan skäggrock som Fleet Foxes och Band Of Horses funkar också bra.
Selling Out Socialism One Bear At A Time
Som vanligt så frodas orättvisor och annat otyg i världen men dagens mediastorm handlar om Bamse(!)
Hur vettigt är det egentligen?!
Jag håller förvisso med tangentbordstyckarna om att det här häftet som Migrationsverket har gett ut i samarbete med genushjältarna på Egmont förlag är väldigt smutsigt och försöker på ett pedagogiskt sätt pränta in att det bästa för asylsökanden är att åka hem igen. Det luktar inte bra, men det ger ju iallafall en tydlig bild av migrationspolitiken i detta allt kallare och blåare land vi lever i.
Fan. när till och med rödskjortan nummer ett, världens starkaste björn som alltid är på dom svaga och utstöttas sida i kampen mot orättvisor och überkapitalister som Krösus Sork och Anders Borg kläs i Alliansens kläder då mina vänner är det dags att gå upp till kamp!
Måtte Rune Andréasson hemsöka Egmont som har sålt ut Bamses själ!
Like sand through the hourglass...(Day 9)
Day 09 – A song that you can dance to
Luddigt krav där, en låt jag KAN dansa till. Jag tar koreografi ungefär lika bra som en Parkinssonsjuk på tjackavtändning. Men låtar som ovanstående(Framförallt ovanstående.) får mig att bara vilja dansa runt i euforiskt glädje oavsett hur det ser ut.
Now I Wanna Have Something To Do - I Just Wanna Sniff Some Glue
Tristessen är så stor att jag inte ens hittar någonting att reta upp mig på eller ens finner orken att spy galla över någon mindre allvarligt men ack så irriterande företeelse.
Ska nog gå och sätta mig i massagestolen en kvart i ett försök att få denna otroligt döda dag att ta slut någon gång.
Innan jag går så tänkte jag iallafall dela med mig av en underhållande krönika signerad alla hårdrockares favoritjournalist Andres Lokko. Jag smålog iallafall åt hans lilla text om Vuxengoter och feta mods.
Ni kanske tycker att det är skittråkigt. Det får man. Jag har tråkigt. Hjälp. Hej.
http://www.svd.se/kultur/vuxengoten-en-fet-subkultur_6165001.svd
Some Assembly needed
Typ.
Otroligt coolt att Fergal Sharkey(Mer känd som sångare i The Undertones.)
dyker upp och framför Never Never som var det enda det kortlivade projektet The Assembly släppte.
Att karln fortfarande har en sån fantastisk röst är häpnadsväckande.
Like sand through the hourglass...(Day 8)
Texter som så mycket annat onödigt fastnar väldigt lätt bakom pannbenet på mig. Så jag väljer att lyfta fram en väldigt bra text. Masshysteri hade onekligen en talang för att skriva lysande lyrik som sätter sig väldigt lätt.
Mycket mycket tråkigt att dom bestämde sig för att lägga ner, band som Masshysteri behövs verkligen i vårt skeva musikutbud.
Så länge ni dömer folk efter er mall
Kommer ni få det ni förtjänar
Få det ni förtjänar
För efter er uppgång kommer ert fall
Ni kan bygga era glashus men passa er för stenar
Kommer aldrig kunna bli den du var igår
Tiden går framåt medan hjärtat slår
Man går nog aldrig säkert
Tror knappt det är sant
När folk man inte känner ber en hålla sig på sin kant
Dom kan inte höra musiken
Snuten kan inte höra musiken
Dom kan inte höra musiken
Snuten kan inte höra musiken
Dom kan inte höra musiken
En dag ska vi dö men alla andra ska vi leva
Jag vill sno från dom rika och vandalisera
Hjälp mig att rädda det som räddas kan
Jag är en jävla idiot nästan allting försvann
Har slutat jaga drömmar för längesen
Samma jävla drömmar som jagar en
Spela roll om man ser ljuset ifrån stan
Hemma hos mig finns demonerna kvar
Dom kan inte höra musiken
Snuten kan inte höra musiken
Dom kan inte höra musiken
Snuten kan inte höra musiken
Dom kan inte höra musiken
And the flesh you so fancifully fry Is not succulent, tasty or kind
Nej jag är inte vegetarian, men jag väljer mina tillfällen när jag vill ha kött på tallriken,(Det går ju inte att komma ifrån att det är väldigt gott.) och köper då så ekologiskt och närproducerat jag har möjlighet till. Kötthetsen som blir värre och värre för varje vecka som går trots rapporter om miljöpåverkan och katastrofal djurhållning puttar mig dock närmare och närmare kanten.
Nu satte jag visst igång ändå. Vad jag egentligen ville göra var att tipsa om dokumentären "Vårt grisiga hav" som svt sände igår.
"EU säger att jordbruket i Polen måste effektiviseras. Ryssland ska bli en självförsörjande köttproducent. Vitryssland satsar på köttexport. Längs Östersjöns stränder växer jättelika djurgårdar upp. Storskaliga grisfarmar förorenar lika mycket som mindre städer. Men här finns inga reningsverk. Vår hunger efter kött håller på att förvandla Östersjön till en jättelik kloak för djurbajs."
Finns på Svtplay: http://svt.se/2.149972/1.2411243/vart_grisiga_hav
Buisness as usual in the good old world
63 år av förtryck, inskränkade av mänskliga rättigheter och fan vet allt. För Palestinier är den 15e maj en sorgedag, inte konstig med tanke på att dom fick sitt land och sina liv bortryckta under fötterna. En väldigt god anledning till att demonstrera kan man tycka, men det tycker inte Israel och skjuter helt enkelt ihjäl några stycken.
Annars så har försäkringskassan åkt till Las Vegas en sväng och hela jävla Sverige har drabbats av en masspsykos framkallad av Eurovision song contest och Hockey-Vm. Vettigt värre.
Man kan ju byta kön om man känner att man egentligen är en kvinna. Vad jag skulle vilja är att byta art helt och hållet, människor är sämst, jag vill hellre vara en katt. Fast världen är ju sämst också så det får bli en kosmoskatt. försäkringskassan langar upp stålarna för sjukledigheten, right?
Day 07 – A song that reminds you of a certain event
Putte i Parken 2010 Det var jag och min vapendragare Carl mot en till synes överväldigande arme av sopiga människor. Men beväpnade med två bandare och en uppsjö utav blandband i världsklass lyckades vi göra det hela till en helt okej festival och dessutom stifta bekantskap med den mycket hatiska exilvärmlänningen Jimmy.
Like sand through the hourglass...(Day 6)
Aja ingen idé att gråta över spilld mjölk. Idag blir det till att åka ut till Högsjö och fira mormor för att sedan ta sig an Katrineborg by night. Det gör man med livet som insats. Först dagens låt.
Day 06 – A song that reminds you of somewhere
Efter en alldeles för sen efterfest vandrade jag ensam genom ett helt öde katrineholm med en öl i ena handen och en bandare i den andra och just när morgonsolen visar sig från sin bästa sida så rullar A town called malice igång på bandet. Både livet och katrineholm kändes genast lite mindre värdelösa.
Like sand through the hourglass...(Day 5)
Day 05 – A song that reminds you of someone
En låt som jag alltid kommer att förknippa med sol, sommar, bad, skateboard och framför allt världens bästa Kim Öberg
Pappa Kim
Gonna bake some motherfucking magic tonight!
Zucchiniplättar med basilikayoghurt och tomatsallad!
jag är sämst på mått och portioner men jag fick ihop fyra plättar som var nästan lika stora som pannkakor nu, är du en lyckans ost och äger en plättlagg blir det nog en hel hög med plättar!
Du behöver följande.
ungefär en halv zucchini
ungefär en halv morot
en vitlöksklyfta
5-6 ägg
2-3 matskedar mjöl av valfri sort(Jag använder sojamjöl för att slippa onödiga kolhydrater.)
en liiten skvätt matlagningsgrädde
tomater
rödlök
matlagningsyoghurt
basilika
olivolja
balsamvinäger
salt och peppar
En näve Ruccola skulle också hamna på tallriken om jag hade haft nån hemma.
Om man nu prompt måste äta kött till allt så föreslår jag Pancetta. I brist på det, sid/stekfläsk. I brist på det, bacon.
Börja med att riva ner zucchini, vitlök och morot i en bunke. Rör sedan ner ägg, mjöl och grädde. salta och peppra lite och smeten är klar.
Sen känns det vettigt att fixa till basilikayoghurten så att den hinner dra till sig lite smak. Riv,mosa eller hacka en näve basilika för att frigöra mer smak och en fantastisk doft. Blanda ner i en skål yoghurt och smaka av med salt, peppar och olivolja. Så enkelt var det.
Ljuvligt! Och även svingott till grillad kyckling till exempel.
En helt vanlig tomat & löksallad med lite balsamvinäger och olivolja duger finfint till det här.
Tre viktiga saker när man lagar mat: Hatt, glatt humör och bra musik.
Soundtracket till denna matlagning.
Hetta upp valfritt stekfett i ett hyfsat varmt stekjärn of choice och klicka i lite smet. Stek tills plätten är så fast att den går att vända(Ungefär 3-4min), sen någon minut på andra sidan.
Buddha övervakar din matlagning, kör du inte ekologiskt så slänger han dig till Katla.
Servera med lite hyvlad parmesan över kalaset och njut i förmiddagssolen.
Hade jag haft en vettig kamera så hade det sett lika gott ut som det är i verkligheten. ska styra upp.
Like sand through the hourglass...(Day 4)
Day 04 – A song that makes you sad
Jag har otroligt lätt att bli berörd av musik så det här är lite utav pärs. Egentligen så finns det säkert bra många låtar som är sorgligare på pappret, men som sagt, it touches me in a special place.
Återigen får det bli den första assosciationen som får styra. En låt som verkligen berör mig och oftast driver mig till tårar är Tom Waits sentimentala ballad Martha från debuten Closing Time. Att Waits är en historieberättare av rang är väldigt tydligt, att så inlevelsefullt och sorgligt vackert berätta om en man som på ålderns höst söker upp sin ungdomskärlek när han själv var sisådär 22-23 år. Hatten av. Egentligen så finns det säkert bra många låtar som är sorgligare på pappret, men som sagt, it touches me in a special place.
För mig brister det redan vid strofen "Will she remember my old voice while i fight the tears?"
sen är det i princip kört.
Like sand through the hourglass...(Day 3)
Day 03 – A song that makes you happy
Vi fortsätter med listan då, en sång som gör mig glad. Min första tanke går direkt till 70-talet och all fantastisk musik som härstammar därifrån. Bland annat den tidiga glamrocken, det är nämligen omöjligt att inte både flina- och dansa loss till hjältar som Bowie, T Rex, Mott The Hoople, Mud och (Till viss del.) Sweet för att några.
Låten jag till slut valde ut sopar undan all tvivel på att jag skulle fara med osanning i ovanstående påstående.
Försök själva att sitta still medan ni lyssnar på Tiger Feet!
Att dödsbugga.
And with a tremblin' hand: Makin' fun of money - I pay what I can
Det är så jävla typiskt, så fort man börjar få in lite flyt i det här och tycker att det är ganska kul att skriva om ditten och datten, va gör jag då? Dränker min dator. Skitkul, verkligen. Så nu blir det lite klent med inlägg här tills jag har ordnat upp det, finner nämligen ingen ro för att skriva några seriösare utläggningar när jag är på jobbet.
Annars så kan jag berätta att Bullet spelar högt så in i helvete och att två timmars sömn absolut inte är tillräckligt.
Skjut mig och begrav mig till havs!
Like sand through the hourglass...(Day 2)
Allt med detta band får mig verkligen att må illa; Kass "episk" power metal, krigsglorifierande "häftiga" texter, scenkläder bestående av camobyxor och skottsäkra västar, ja listan kan göras lång.
Att dom dessutom verkar dra till sig samma typ av fans som på 90-talet lyssnade på Ultima Thule och hävdade att dom inte var rasister gör ju inte saken bättre direkt.
Obehagsrysningarna vet inga gränser.
30 Day Song Challenge
Day 01 – your favorite song
Pang på rödbetan liksom!
Att välja ut en favoritlåt när man är totalt schizofren vad det gäller genrer, artister och ungefär allt som har med musik att göra känns ungefär lika lätt som att hitta olja i nyfors.
men om jag ska försöka hitta en artist som har varit närvarande i varierande mängd i iallafall dom senaste 10-11 åren så blir det Nick Cave & The Bad Seeds.
Det är ingen högoddsare att "Were The Wild Roses Grow" förmodligen var den första låten jag hörde med Nick och visst, den är fin men det finns många låtar som jag rankar högre.
Till exempel "The Weeping Song".
Den har nog allt. Det är en vacker och sorglig låt egentligen, men av någon anledning har den blivit förknippad med fest och glädje(Ett fint minne är när jag och min gode vän Lennart återskapade musikvideon genom att sitta och ro på mitt vardagsrumsgolv medans vi sjöng låten på någon fest.).
En liten punktlista
Det är en duett, sånt är jag svag för.
Det är en duett mellan två stiliga män vars röster passar perfekt ihop. Det gillar jag ännu mer.
Den har en klockren video. Alltid ett stort plus i min bok.
Magi
Jag dör lite av Nick & Blixa, så fina tillsammans.
A record a day keeps the doctor away
We are only riders – the Jeffrey Lee Pierce sessions project
Att det släpptes en såhär gedigen hyllningsplatta till den framlidne Jeffrey Lee Pierce så sent som förra vintern har helt gått mig förbi, och jag undrar hur det kan vara möjligt när gästartisterna på skivan består av bland annat Nick Cave, Mick Harvey, The Raveonettes, Lydia Lunch, Debbie Harry och David Eugene Edwards för att nämna några.
Tusen tack Spotify! Hade jag inte lyssnat på Mick Harveys senaste "Sketches From The Book Of The Dead"(Som jag för övrigt kommer att skriva om inom kort.)och tittat efter hur mycket av mannens produktion som fanns tillgänglig så hade jag förmodligen inte snubblat över denna lysande hyllning till en sann legend.
Skivan består av ofullständiga demolåtar som gamle bandkollegan Cypress Grove kommit över och sedan bett gamla vänner och andra passande artister tolka efter eget huvud.
Trots att skivan i princip endast innehåller tre låtar framförda på tre olika sätt vardera är det ändå en stor bredd på soundet, från regelrätta Country/Blues-tolkningar i sann Jeffrey Lee-anda(Constant Waiting av The Sadies är lysande.) till The Raveonettes Indieoväsen och Nick Caves överjävliga förmåga att skapa dramatiska ballader.
Bästa spår: Ramblin Mind av Nick Cave eller David Eugene Edwards eller Constant Waiting av The Sadies eller St. Marks Place av Lydia Lunch.
Betyg: Fyra av fem överfulla askfat på en rökig pub.
Various Artists – We Are Only Riders - The Jeffrey Lee Pierce Sessions Project
Heaven Knows Im Miserable Now
Påtal om att ruva så tror jag att jag börjat känna vingslag från en välbekant fågel röra i sig bröstet. Väldigt förvirrande, men jag måste göra något åt min färgskala. Vad har jag inte listat ut än. Fortsättning följer..
Istället för att ta en Whisky för att dämpa förkylningen väljer jag att svepa in mig i Tom Waits underbara Wiskyröst. Imorrn tänkte jag skriva några rader om en bra skiva. Om jag lever.
