misantropensfrukost

Det känns som att allt bara far förbi mig i full fart medan jag öser på i motsatt riktning nuförtiden. Hinner fan inte med att göra nånting helhjärtat känns det som. Allt blir bara ett evigt hattande. Hinner inte med vänner och familj, hinner inte med att ta mig i kragen, hinner inte med att leta lägenhet, hinner inte med spelningar och annan kultur, hinner inte med att läsa något, hinner inte med att känna efter, hinner inte med att engagera mig i saker, hinner inte med solen.

Kan ingen bara dra i nödbromsen och ha en vinpicknick i solen med mig och lära mig att varva ner och känna efter.


Igår hann jag dock med hjärtat i halsgropen med att äntligen se Thorsten Flinck. En mycket trevlig upplevelse. Han ustrålar sån pondus och karisma att det är omöjligt att inte tycka om framträdandet trots att sången inte är på topp.
Mig personligen gör det inget då jag älskar Thorstens sätt att pratsjunga, blev dock positivt överraskad av att han faktiskt lärt sig sjunga på riktigt också. Jävlar vad han tog i emellanåt!
Ackompanjerad av Kenny Håkansson på gitarr bjöd han på en riktigt trevlig torsdagskväll där musiken till stor del gick i röda färger. Thorsten i mitt hjärta.


För övrigt, promillehalten på Thorsten?