I know you're antiseptic Your deodorant smells nice I'd like to get to know you But you're deep frozen like the ice
Återigen har den där jävla cancern varit framme och berövat oss en punklegend. Nyheten att Poly Styrene mest känd som frontdam i X-Ray Spex avlidit under gårdagen nådde mig nyss. Att Poly låg inne med en röst som går igenom betongväggar har nog ingen missat men vad många kanske inte vet och som gör bortgången ännu tråkigare är att hon så sent som 2011 släppte en väldigt trevlig soloplatta. Kolla upp den!
Poly Styrene – Generation Indigo
Poly Styrene – Generation Indigo
Germ Free Adolescents - Vilken skiva. Vilket Band. Vilken Energi. Vilken röst.
Vila i frid Poly.
Not dead enough to stay in the ground, just enough to lie down.
Jag är mest tröttast i världen därför har det redan blivit lite stilje här. Ska försöka råda bot.
Mycket musik har det varit iallafall The Raveonettes har äntligen släppt nya skivan, kanske blir en recension om jag orkar, den är mycket bra iallafall. The Raveonettes – Raven In The Grave
Bevittnade en fantastisk spelning med Freddie Wadling i veckan och jag blir alltid lika tagen av den sargade mannen med sveriges absolut bästa röst. Han må mest spela covers, men så fort Freddie tar ton blir låten hans egen. Att kalla det covers är föresten att ta i, versionerna som det otroligt duktiga bandet bjuder oss på är väldigt egna och det ligger absolut mycket tanke och arbete bakom låtarna. Att höra Stonerbandet Monster Magnet tolkas av Elcello, Trombon och ett minimalistiskt trumset toppat med en Wadling som ylar som om han vore besatt frammanar ett sväng i mina höfter och ett stort leende på mina läppar-
Har du möjlighet att se Freddie Wadling med band? Se dom! Man vet inte hur länge Freddie orkar uppträda och en spelning med honom är ett minne som sitter kvar länge.
Sen till helgen var det dags för den utsålda asvkedskonserten med The Ark. Som verkligen visar att dom slutar med flaggan i topp. Ola är verkligen en frontman i världsklass, det är inte en seg sekund under spelningen! Det är en hitkavalkad utan ände smålänningarna bjuder oss på denna stormiga fredagsafton. För mig och många andra kulminerar festen när ingen mindre än gothjätten Henric De La Cour dyker upp och förvandlar den redan fantastiskt bra It Takes A Fool To Remain Sane till en helt jävla överfantastisk duett.
En fantastisk spelning som sagt, flaggan i topp!
En sista musikrelaterad grej är att Pascal/Mattias Alkberg-splitten släpps på onsdag, förväntningar är höga och ett vinylexemplar dimper förhoppningsvis ner i brevlådan i veckan.
Mycket musik har det varit iallafall The Raveonettes har äntligen släppt nya skivan, kanske blir en recension om jag orkar, den är mycket bra iallafall. The Raveonettes – Raven In The Grave
Bevittnade en fantastisk spelning med Freddie Wadling i veckan och jag blir alltid lika tagen av den sargade mannen med sveriges absolut bästa röst. Han må mest spela covers, men så fort Freddie tar ton blir låten hans egen. Att kalla det covers är föresten att ta i, versionerna som det otroligt duktiga bandet bjuder oss på är väldigt egna och det ligger absolut mycket tanke och arbete bakom låtarna. Att höra Stonerbandet Monster Magnet tolkas av Elcello, Trombon och ett minimalistiskt trumset toppat med en Wadling som ylar som om han vore besatt frammanar ett sväng i mina höfter och ett stort leende på mina läppar-
Har du möjlighet att se Freddie Wadling med band? Se dom! Man vet inte hur länge Freddie orkar uppträda och en spelning med honom är ett minne som sitter kvar länge.
Sen till helgen var det dags för den utsålda asvkedskonserten med The Ark. Som verkligen visar att dom slutar med flaggan i topp. Ola är verkligen en frontman i världsklass, det är inte en seg sekund under spelningen! Det är en hitkavalkad utan ände smålänningarna bjuder oss på denna stormiga fredagsafton. För mig och många andra kulminerar festen när ingen mindre än gothjätten Henric De La Cour dyker upp och förvandlar den redan fantastiskt bra It Takes A Fool To Remain Sane till en helt jävla överfantastisk duett.
En fantastisk spelning som sagt, flaggan i topp!
En sista musikrelaterad grej är att Pascal/Mattias Alkberg-splitten släpps på onsdag, förväntningar är höga och ett vinylexemplar dimper förhoppningsvis ner i brevlådan i veckan.
Something To Die For
Sitter här med min tredje kopp kaffe för dagen och tror att jag har lyckats sätta fingret på vad det är som gör att jag inte gillar The Sounds nya skiva, det finns helt enkelt ingenting som berör mig längre. På tidigare skivor har det alltid funnits arga låtar som gör en pepp, upptempolåtar som gör en party och melankoliska låtar som träffar nånstans i bröstet och lämnar kvar en känsla.
Denna mättnad eller vad man ska kalla det började infinna sig litegrann redan på "Crossing The Rubicon" som dock hade en handfull kanonlåtar. Hittils är det bara "better Of Dead" som ens känns minnesvärd på Something To Die For.
Väldigt tråkig utveckling av vad som en gång var ett av mina favoritband. Jag tror till och med att den första "riktiga" spelningen jag gick på var The Sounds i Hävla alla ställen när jag gick i sjunde klass tror jag. sedan dess har bandet alltid funnits nånstans i bakgrunden hos mig, tråkigt att det verkar gå mot sitt slut.
Nåja man kan ju alltid leva på att dom gamla skivorna fortfarande håller och att bandet alltid levererar live.
Vem vet, Something To Die For kanske växer och min relation till ljudarna(Fantastiskt skämt.) får en nytändning.
Betyg: 2.5/5
Omslaget känns inte heller speciellt roligt, mer som något Depeche Mode skulle ha på en halvbra singel.
Denna mättnad eller vad man ska kalla det började infinna sig litegrann redan på "Crossing The Rubicon" som dock hade en handfull kanonlåtar. Hittils är det bara "better Of Dead" som ens känns minnesvärd på Something To Die For.
Väldigt tråkig utveckling av vad som en gång var ett av mina favoritband. Jag tror till och med att den första "riktiga" spelningen jag gick på var The Sounds i Hävla alla ställen när jag gick i sjunde klass tror jag. sedan dess har bandet alltid funnits nånstans i bakgrunden hos mig, tråkigt att det verkar gå mot sitt slut.
Nåja man kan ju alltid leva på att dom gamla skivorna fortfarande håller och att bandet alltid levererar live.
Vem vet, Something To Die For kanske växer och min relation till ljudarna(Fantastiskt skämt.) får en nytändning.
Betyg: 2.5/5
Omslaget känns inte heller speciellt roligt, mer som något Depeche Mode skulle ha på en halvbra singel.
