misantropensfrukost

Okej, PJ Harvey var mer eller mindre strålande i lördags. Var allt annat än taggad på dagen efter en allt för sen fredag. Men när man satt där i kyrkbänken (otroligt bra lokal för den avskalade spelningen.) så var det så nära en religös upplevelse jag har kommit i en kyrka.
Hade ingen koll på vilka låtar hon spelat under turnen så när låt efter låt från den lysande skivan Let England Shake (Lyssna! En av årets bästa skivor!) revs av tänkte jag att det kanske var en sån turné där bara den aktuella skivan spelas, med tanke på hur avskalat och allvarligt det var så var det inte otänkbart.

Ingen på scenen sa nämligen ett ljud mellan låtarna, den sparsmakade belysningen dämpades bara och bandet bytte instrument till vad som krävdes för nästa låt.
Polly Jean var mest vacker som en dag  iklädd svart långklänning och nån svart fjädergrej på skallen, med en röst som slår det mesta jag har hört live, kristallklart ljud från scenen som toppas av en röst som skickar rysningar långt in i själen.


Jodå till slut blev vi även bjudna på blandade godbitar från tidigare skivor också. Lysande versioner av bland annat Pocket Knife, C´mon Billy och Down By The Water(Fantastisk!).
Kul att hon och bandet lyfte fram några låtar från pianoskivan White Chalk i lite annorlunda tappning. Får gåshud bara jag tänker på Dear Darkness.

Bandet ja. För mig som stort Nick Cave-fan var det även mäktigt att få se den löjligt begåvade multiinstrumentalisten Mick Harvey live.
Vilken pondus och vilken känsla i både röst och fingrar.


För att sammanfatta det hela så var det en fantastisk spelning som gärna hade fått pågå i ytterliggare två timmar. I dont mind the träsmak i röven one bit.

 

Ett par klipp från spelningen dagen innan. Magiskt tamejfan.